Hågkomster från tiden för 60 år sedan publicerades i tidningen Syd-Österbotten den 28.9.1935. Artikeln är skriven av signaturen ”-å” och renskrevs av Lasse Backlund i juli 2026:
Året 1875 var ett enastående skeppsbyggnadsår i Kristinestad, då tre segelfartyg sjösattes på varvet. De var:
-barkskeppet „Alma”, tillhörigt handlande E. Alfr. Tötterman,
-briggen „Carl Gustaf”, tillhörig handlande Gustaf Hydén,
-barkskeppet ”Sjöfröken”, tillhörigt kommerserådet Otto Wendelin.
Barkskeppen var över 700 registerton och briggen, en större sådan, mätte 388. Namnet ”Alma” var en hyllning av skeppsredarens fru, född Sundman, och „Carl Gustaf” till minnet av redarens far, kommerserådet C. G. Hydén, död 1870. Kommerserådet C. E. Carlström hade år 1866 vid stapellöpningen gett sitt nybyggda barkskepp namnet „Carolina”, vilket lär ha varit en stor överraskning för hans fru, sades det.
”Sjöfröken” åter var ett lämpligt namn på grund av hennes ljuvliga former. Halvmodellen finns kanske uppbevarad?
En fartygsutskjutning var den tiden en stor tilldragelse som „halva stan” tog del i, inte enbart som åskådare. ”Sjöfröken” blev det tredje i ordningen av de sjösatta fartygen, och när dagen blev bekantgjord hade unga piltar med sjöintresse ingen ro innan de fått löfte hemifrån att få gå och se på. Den tiden skulle en och var hålla till på egen gård och inte springa på gatan. Det var för resten en lång väg från Norrstan till varvet, men då gossarna Hartman skulle följa med gick det för sig. Mormor skulle först se efter huruvida man var „hel och ren”.
Det var nog något storartat, oförgätligt för barnaögon att betrakta ett verkligt „skepp”, om ock på tillräckligt avstånd på land, det var nog något annat än det man hade på hemgården i en skötbåt med packlåda till kajuta. Här på varvet fästes blicken bland annat på skans och kajuta med röda gardiner (!)
När allt var klart för utskjutning hördes kommandoord, ”låset” slogs undan och den stolta skutan började med god fart glida utför under rungande hurrarop och viftning med mössan. ”Sjöfröken” hade ej ännu hunnit med aktern i sitt „rätta element”, då kättingsrassel hördes, styrbordsankaret föll, fartyget tog en överhalning, men efter en ljudlig skräll reste hon sig på nytt och fortsatte ut på fjärden, där hon förankrades.
Ombordvarande fick nu pröva huruvida hon var ”rank” med att löpa från ena sidan till den andra, och det lyckades dem att få henne att „vackla”, dock ej farligt. Det berättades efteråt, att befälhavaren vid stapellöpningen befarade i anseende till farten att fartyget skulle fara över mot tjärhovsbryggan, och därför i tid ville fälla ankaret, men det föll nu för tidigt. Om inte den svåra, stolpade ankarkättingen hade sprungit av, skulle skrovet möjligen kunnat kantra och fått skada. Allmänna meningen bland åskådarna blev den, att ”Sjöfröken” inte skulle bli något fartyg som hade ”lyckan ombord”.
Mera än tio år var det dock flytande och ofta synligt i hemorten. I en svår storm i norra Atlanten utanför Irland gick riggen över bord, fartyget blev inte läck, men övergavs dock sedermera. Skrovet bärgades och torde ha införts till Norge.
Långt efteråt vid ett annat timat haveri blev det vackra skeppet ”Sjöfröken” nämnt. Befälhavaren på ångaren ”Norden”, A. F Björkqvist, en av dessa fryntliga passagerarångbåtskaptener man inte glömmer, berättade då bland annat: ”Jag var samtidigt med barken ”Karl” ute i Atlanten kanske tio sjömil söderom ”Sjöfröken” och hade nog känning av den orkanartade stormen, men vi redde oss”. Kaptenen på ”Sjöfröken” hade det värre.
Det vackra ”Alma” med ståtlig resning lämnade vid detta sekels ingång till Mariehamn, och skall ett tiotal år därpå ha observerats av en kristinestadsinföding i södra Nordsjön. Fartyget var starkt byggt och bordläggningen även i rummet bestruken ugnsterpentin, som hindrade röta i skrovet.
Briggen ”Carl Gustaf” var också en ögonfägnad med sin ovanligt höga rigg, som lär ha fägnat skeppsredaren.
På tal om fartygsutskjutningar kan en annan sådan ca tjugo år tidigare omnämnas, där en däckspassagerare miste livet och fartyget blev bräckt midskepps.
Den sista av den skeppsredarfamiljen slocknade den 15 januari detta år vadan ett omnämnande av denna händelse – långt före hennes tillkomst – inte kan hos någon väcka sorgliga minnen.
I övrigt hade den familjen fått känna l ivets bitterhet och kämpa med stora motgångar i sina strävanden i synnerhet inom rederirörelsen. Dess sista och bästa fartyg, fregatten „Aallotar” som seglade i åratal ”runt Hornet” och på Australien, fördes av kapten Aron Ludvig Bergström med Enok Blomberg som första styrman i flera år, bägge kristinestadsbor, blev i Callo, Chile, 1864 kondemnerad och såld.
Under pågående lastning av guano till Antwerpen hade en mindre läcka i förpiken iakttagits av befälet, som med en liten handpump i nattens stillhet avhöll de några tum vatten läckan gav, då den ej nu kunde undersökes eller tätas, för att på morgonen vara „all right” när de kontrollerande tjänstemännen kom ombord.
Det var en olycklig dag då pumpslangen påträffades. Någon reparation godkändes inte. Intagen last upplossades och omhändertogs av ett tyskt fartyg, som fortsatte inlastningen. Fregatten ”Aallotar hade fått sin dödsdom. Kapten Petter Gustaf Böckelman från Jakobstad reste ned till Callao för att försöka ordna saken, men förgäves, räddning var omöjlig.
Detta anmärkningsvärda ”fall” då.
Barkskeppet ”Oskar” mätande 912 registerton, skulle sjösättas den 5 september 1857, vilket var en stor tilldragelse inom sjöfartskretsar, inte minst i själva staden. Skeppsredare H. O. Fontell ville med detta handelsfartyg, det största i Finland byggda, uppta sjöförbindelse med sydligare länder.
Barkskeppet „Oskar” var klart att löpa av stapeln. Uppkilningen var slutförd, kälkrännorna väl såpade med hemma kokad såpa, och skeppsbyggmästaren med biträde stod färdig med måkaren i väntan på befallning att slå undan ”låset”. Uppe på däck stod sjöfolk och inbjudna intresserade, pojkar naturligtvis och bland dem två unga sjökaptenssöner, som var liksom självskrivna för en stapellöpning och höll därför ihop.
Den yngre var endast 12 år, men hade redan sjömansgry i sig. Den några år äldre kamraten hade gått i skriftskolan sedan han hunnit vara med på en långtur och bland annat varit krigsfånge under orientaliska kriget 1854—55.
Låset slogs undan och ”Oskar” började löpa ner, men i ett nu stannar fartyget tvärt och är på väg att kantra på bädden, där en av babords kälkarna fastnat i rännan. Allt löst på däck slungades ned mot relingen, bland detta sjöfolk och gäster och flera andra. Våra ynglingar hade tagit plats på styrbordssidan på akterhalvdäck för att ha god utsikt, kortvuxna som de var.
Då skutan plötsligt stannade i sitt lopp slungades Janne Palin ned mot brädgången och dog på stället. Hans kamrat högg tag i en bardun och höll sig fast trots knycken. De övriga på däck slapp undan mer eller mindre skamfilade, dock utan att någon läkare behövdes.
Fartyget blev illa bräckt i rummet och för redaren blev det en stor motgång och ekonomisk förlust. Orsaken till denna olycka blev ej bekantgjord. Man skyllde på illdåd och avundsjuka och av det sistnämnda skall det nog ha funnits, sades det. Varken spikar, småsten eller annat påträffades dock under kälken.
Det blev en tung börda för kamraten att bära Janne Palms livlösa kropp till hans hem. För att undvika uppmärksamhet togs den sorgliga hemvägen längs Östra långgatan till Kattpiskargränden och sedan tvärs över Västralånggatan till hörnet av Hållfastskagatan, sedermera kapten Herman Hjulmans gård. Johan Erik Palm var född 1845. Och ännu omnämnda kamrat till honom fick en lång levnad, och efter 90 dygns sängliggande och god omvårdnad slumrade den forna fregattkaptenen in i den eviga vilans frivakt.
I en tidning ingår en notis om sjöfartsflottan i Finland för år 1860 och där omnämns barkskeppet ”Oskar” av Kristinestad såsom Finlands största handelsfartyg, mätande 912 registerton.
Storredaren, kommersrådet C. G. Wolffs i Vasa största och sista av hans 45 till antalet var barkskeppet ”Carl Gustaf”, som var byggt 1868 och det var 714 registerton. I den lilla staden Kristinestad gick samma år av stapeln fregatten ”Imatra”, kopparfast på 1 022 registerton. Den tillhörde kommerserådet Otto Wendelin, även han en storredare, som också hade större skutor, såsom fregatten ”Syskonen” på 1 044 registerton och byggd 1873.
”Syskonen” var det största i Kristinestad byggda handelsfartyg. Ett oförgätligt ungdomsminne för dem, som varit lyckliga att se denna havens prydnad i Kristinestad. Femton år gammal såldes hon för 40 000 finska mark till Barcelona.
Fartygen från Kristinestad var på sin tid kända för sitt prima skrov och för sin goda seglingsförmåga.