Pelle Schlűters text, som tidningen Syd-Österbotten publicerade 4.7.1939. Texten renskrevs av Lasse Backlund i juli 2026.
I de gamla goda historierna från studentlivet i Uppsala spelade som känt stadsbuden en framträdande roll. Även i Helsingfors existerade ännu vid sekelskiftet denna sympatiska institution, vars medlemmar kunde räknas till särskilt studenternas bästa, plikttrognaste och mest förståelsefulla vänner. I nödens stund kunde man alltid räkna på ett gott råd, oftast nog utfunderade räddande utvägar av dessa erfarna och snarrådiga medlemmar av det hedervärda skrået. I pantbankerna uppträdde de ideligen som studenternas pålitliga advokater och lyckades alltid avpressa en större summa än uppdragsmannen kunnat drömma om, och en och annan gång hände det t. o. m. att en sådan hedersgubbe tryggt genomdrev en diskontering i en bank, där studenten själv gått bet med sin övertalningsförmåga.
I sekelskiftets Kristinestad hörde även ett stadsbud till stadsvyn. Det var gamle Hellman, som för det mesta fanns till hands i det ena torghörnet och flitigt anlitades vid allehanda uppdrag. I hans händer kunde med fullt förtroende ett ärende lämnas. Det klickade aldrig för Hellman. Skulle han få tag på en person, så nog fick han det ock, såvida den sökta överhuvud fanns i staden. Han drog sig ej ens för att uppsöka den efterletade i privat familj vid en större bjudning. Då kunde han till alla gästers stora förnöjelse dundra fram sitt: „Gudda i kärlek”, som var hans vanliga välkomsthälsning, då han var på gott humör.
Originell var han, gamle Hellman, som man gjorde klokast i att icke inlåta sig i ordtvist med, ty han skrädde ej orden, då han blev förargad. Men ett uppskattat och anlitat faktotum var han förvisso. Hans taxa för varje fullgjort uppdrag var 15 penni, men han misstyckte alls icke om man uppskattade hans värv till 30 penni. Att begåva honom med en 25-pennisslant var däremot en kapital intrampning. När engång på Töttermans kontor en i hans vanor obevandrad person räckte honom en blank 25 pennis silverslant, tittade Hellman på den och fnyste full av förakt: ”Nå, den där 5 pennin kan jag full lägga till själv!”
Saken var nämligen den, att supen på stadens „tillikka”, som brännvinsutminuteringsställena den tiden kallades, kostade 15 penni stycket med tillhörande smörgås. För 30 penni fick han alltså två supar och därav hans missnöje med den för ändamålet otillräckliga 25-pennisslanten. Gamle Hellman var, som av ovanstående framgår, ett original även han, vilket ju inte är ägnat att förvåna, då i denna lilla, halvt isolerade småstad snart sagt varenda människa var ett original, inte i den ytliga bemärkelsen, att de skulle varit skrattretande undantagsmänniskor, men i den djupare betydelsen av människor, som var sig själva och som icke lät sig forma efter fastslagna mönster.
En märklig undantagsmänniska var konsul Gustaf Hydén. På den tid mina skildringar rört sig om deltog han inte längre så flitigt i umgängeslivet, men undandrog sig inte heller detsamma. Vid alla remarkablare tillfällen såg man den lille, sirlige mannen gå omkring och tala med snart sagt alla, städse förbindlig, intresserad och vänligt skämtsam. Han var en intellektuell själ och trivdes utmärkt i sällskap, där konst och litteratur dryftades. Själv var han en varm konstvän och stor konstkännare, som skaffat sig en vacker liten samling gamla mästares verk. Det beredde honom även en stor glädje att för förståelsefulla gäster få demonstrera sin samling och då kom det sprudlande liv i det annars tillbakahållna temperamentet. Jag hade trots min ungdom tillfälle att ofta lyssna till den livlige och i grund och botten entusiastiske skönsjälens utläggningar om snart sagt allt mellan himmel och jord och trivdes utmärkt i hans kultiverade sällskap.
Jag gick heller aldrig förbi hans fönster utan att förväntansfullt blicka upp för att se efter om konsuln ställt ut i fönstret signal att vika in. Han förtalde mig nämligen engång, att en gammal kristinestadssed bjöd, att då man ville locka in vänner och bekanta på en grogg eller aftontoddy, så ställde man ut ett brinnande ljus i fönstret. Den seden hade fallit i glömska eller kanske av andra orsaker övergivits, men gubben Hydén lovade att för mitt vidkommande återuppliva den. Ett löfte, som han även infriade. Trots att min vistelse i Kristinestad inte omspann så många år, förefaller det mig nu efteråt som om man där hann med så otroligt mycket. Redaktionsarbetet var ju heller inte så värst betungande och viljan att leva livet intensivt synnerligen framträdande. Som tidningsman deltog man naturligtvis livligt i förenings- och nöjeslivet. Men därutöver skapade man själv jämte andra ungdomar sitt privata nöjesliv av de mest skiftande, men undantagslöst anspråkslösa och oskyldiga former.
Ett jublande nöje, som på det högsta tilltalade vårt sinne för humor, bereddes oss när vi i galopp jagade efter kaptenskan Starcks gäss, som plötsligt begett sig på rymmarfärd. Som furier flög vi fram under indianvilda hejarop längs den långa Strandgatan. Den vilda jakten väckte en mindre vanlig sensation bland intresserade stadsbor, som i mängd och massor lockats till torget för att avvakta det spännande resultatet.
På torget infångades gässen äntligen under publikens applåder, och upphettade men segerstolta bar vi de häktade rymlingarna längs hela Strandgatan hem igen. Ett gouterat nöje under de vackra sommarkvällarna var tennisspelet i Badhusparken. Ibland utbyttes det även mot krokett. Under sensommaren då kvällsskymningen sänkt sig över park och strand tändes marschaller runt planen, och då tilläventyrs kräftkalas arrangerats i parkbersån, bidrog kulörta lyktor till att förtäta den stämning av festivitas, som den sympatiska augustimånen kastade över vår vackra festplats. Det gick kanske icke så bra att träffsäkert mota de flygande bollarna i den osäkra belysningen, men roligt och stämningsfullt var det och det räckte för vårt vidkommande.
Ett originellt tennisparti utspelades bittida en morgon mellan fröken Sigrid Brusén och mig. På skämt hade jag utmanat henne på en match kl. 6 följande morgon i den naiva tron, att hon inte skulle orka upp. Själv krånglade jag mig upp i god tid före 6, allt annat än belåten med utmaningen. Det hällregnade ute, varför jag vid bättre humör tog paraply och racket i handen och begav mig till Badhusparken för att försäkra mig om att fröken Brusén ej varit tassig nog att infinna sig.
Min kännedom om kvinnan var, som märkes, vid denna tid inte vidare stor. Naturligtvis kom fröken Brusén iklädd regnrock och paraply och morgonpigg och segerviss som aldrig den. Och då var det ej annan råd än spela på för kung och land med paraplyet i ena handen och racketen i den andra. Allt medan regnet öste som om himlen stått öppen. Lyckligtvis hade vi inga åskådare till det dårhusmässiga spelet, och jag kan inte heller påstå annat än att vi hade utomordentligt roligt.
Någon sällsynt gång kunde det studentikosa skämtlynnet missuppfattas och skapa konflikt. Så inträffade, då vi engång inlät oss på att falskeligen skaffa Kristinestad järnväg. Det var under lantdagen 1906 eller 1907, då järnvägsutskottet i första läsningen godkänt förslaget om järnväg till Kristinestad och Kaskö. Kristinestads representant i lantdagen, kommerserådet Alfred Carlström, som även var medlem i järnvägsutskottet, hade telegrafiskt underrättat hemstaden om resultatet av utskottsbehandlingen och meddelat, att följande utskottssammanträde skulle försiggå efter så och så många dagar. Med anledning av det glada budskapet var vi en stor del av stadens herrar inviterade till Emil Axelin på hans villa vid Storträsket. På kvällen beslöt Axelin, då efter vad jag vill minnas hans skafferi var tömt, inbjuda samtliga gäster till Stadshotellet på kvällsvard för att fortsätta samvaron.
Vi begav oss alltså i skilda grupper med häst till staden. Axelin hade på förhand gett telefonbeställning angående trakteringen till hotellet. Men när vi alla samlats på hotellet, observerade vi till vår överraskning och förtrytelse, att värden själv saknades. En telefonpåringning hem till Axelin gav beskedet, att han var hemma, men att han redan lagt sig, varför hushållerskan ej vågade störa honom.
Det var då verkligen höjden, tyckte vi, och överlade om vilka åtgärder denna häpnadsväckande inkorrekthet borde ge anledning till. Det beslöts att till Axelin sända en deputation med öppen fullmakt att med vilka medel som helst bringa honom till hotellet. Till deputerade utsågs vicehäradshövding John Gideon Rafael Lind, kassör Einar Hedström och undertecknad.
Svällande av energi och handlingsvilja tågade vi i väg. Men in slapp vi inte. Axelins hushållerska vaktade troget som en Cerberus entrén till husbondens helgedom och vi fick snöpligen avtåga. Men väl ute på gatan ansåg vi, att Axelin i varje fall borde få en näpst, och till den ändan raderade vi ut texten på en gammal telegramblankett och ritade dit i stället ett meddelande om att lantdagen beslutit godkänna förslaget om järnväg från Seinäjoki till Kristinestad.
Efter en stund ringde vi åter på hos Axelin och bad hushållerskan lämna Axelin telegrammet. Därpå återvände vi till hotellet och redogjorde för handhavandet av vårt uppdrag. Vårt handlingssätt godkändes med acklamation av de samlade herrarna.
Men nästa morgon bröt stormen lös. Rudolf Wendelin hade tidigt infunnit sig hos Axelin, och denne som mycket väl begrep att telegrammet var falskt och blott utgjorde en hämndeakt från de lurade gästernas sida, räckte med instuderat menlös min telegrammet åt Rudolf och vände sig därpå på andra sidan och fortsatte den avbrutna sömnen.
Rudolf Wendelin, som i sin entusiasm inte gav sig tid att närmare reflektera över saken, skyndade sig till ångbåtskontoret och började i telefon utbasunera det glada budskapet till släkt och vänner. Tills plötsligt någon mera skeptisk person närmare granskade telegrammet och märkte förfalskningen. Då tog det som eld i blår, och särskilt Hedström och jag blev föremål för en häftig kritik. Varför vännen John Gideon Rafael, som ju var fullt ut lika ansvarig för skämtet, undgick indignationen. förblir än i dag en gåta för mig.
I de dagarna gick Hedström och jag omkring som svarta får i staden, och de enda som egentligen demonstrativt ställde sig på vår sida var Axelin, som tydligen kände sig medansvarig i det falska budskapets spridning, och Kepplerus, som av princip högt och rent gillade varje lyckat skämt och för resten betraktade varje kalamitet som en bagatell. Men krigstillståndet, om uttrycket tillåtes, mellan oss och opinionen i staden varade dess bättre inte länge. Därtill var man i den goda staden Kristinestad på den tiden alltför impulsiv och för litet långsint. Temperament fanns det och det blossade hastigt upp, men vågorna lugnade sig snart igen och frid och försoning lade sig stilla och varmt över de stormrörda sinnena.