Rosa Invenius skrev så här år 1916 i tidskriften Samtid nr 9–10. Texten har lite moderniserats men ingenting väsentligt har bortlämnats.
Liksom den ena tanken ger upphov åt den andra, så att slutligen en hel tankeförbindelse uppstår, så är även ofta nog fallet med livets tilldragelser, trots att de måhända ej tycks stå i något sammanhang med varandra, ytligt betraktade. Den tänkande människan spårar dock i händelsernas gång, hur en länk fogas till länk liksom av en osynlig, mäktig hand, till dess ett resultat föreligger.
För femtio år sedan i november 1866 återkom två unga sjömän, bröderna Gustaf och Wilhelm Bärnlund till sin födelsestad Kristinestad. De hade i Amerika blivit omvända till Gud i ”Betelskeppet”.
I New-York hade nämligen ett gammalt skeppsskrov inretts såväl till predikolokal som till en tillflyktsort, särskilt för de skandinaviska sjömännen, undan storstadens otaliga krogar och andra frestelser.
Bröderna Bärnlund anslöt sig till metodistkyrkan och började, redan dagen efter sin ankomst till Kristinestad, med ungdomlig entusiasm förkunna för andra den lycka de genom sin omvändelse var i besittning av. De torde ha varit de första som i vårt land förkunnade metodismens lära. En väckelse uppstod oaktat alla försök som gjordes att motarbeta vad man då ansåg för en skadlig villfarelse.
Bland dem som slöt sig till den nybildade församlingen var även fru Kristina Svanström. Och man kan måhända säga att hennes barnhem är en indirekt frukt av bröderna Bärnlunds verksamhet eller med andra ord ett barn av metodistkyrkan. Ty med den nya livssyn fru Svanström erhållit var det klart, att hon inte ville stå overksam i den mästares tjänst, åt vilken hon helt gett sig.
Och vartåt hennes håg stod, såg man då hon redan år 1868 upptog som fosterdotter en liten femårig flicka, vars fader hade dött och efterlämnat fem barn i nöd och elände.
Länge låg dock den tanken och grodde hos fru Svanström att kunna göra något mera, något för de många, små värnlösa barn, som utan egen förskyllan fick utstå vanvård, svält och misshandel, utackorderade som de den tiden var, ofta hos samvetslösa personer. Det var dock inte lätt att med två tomma händer grunda ett barnhem, helst som fru Svanström förstod, att hon inte kunde påräkna mycken förståelse eller egentligt understöd från samhällets sida.
Men maningen att ”samla de små” blev henne övermäktig och hösten 1886 tog verksamheten sin början. Härom säger fru Svanström i sin lilla tioårsskrift. ”Under bön till Gud, de värnlösas fader”, fattade jag och min dotter Ida beslutet, tillsammans med Amanda Henriksdal, att så fort sig göra lät få till stånd ett hem för de små. Denna medhjälparinna Amanda kvarstod i 20 år i trofast arbete vid barnhemmet.
Fattiga som vi var vågade vi dock sätta beslutet i verkställighet, emedan vi var övertygade om, att Herren var för saken.
Bagare Rosengrens gård på Strandgatan upphyrdes för 300 mark. De första, som togs in i hemmet var en 11-årig misshandlad gosse och två små moderlösa flickor. Fadern var drinkare och de små flickorna tvingades genom tiggeri livnära honom och sig själva. Han ville på inga villkor lämna sina ”inkomstkällor” ifrån sig. Måhända var barnen även själva rädda att komma till nya förhållanden, eftersom dåvarande ordföranden i fattigvårdsstyrelsen handlanden Oskar Fontell, lovade att de skulle få åka i hans vagn blott de kom.
Detta var något som de små inte kunde motstå och de kom verkligen helt storståtligt åkande i vagn till barnhemmet, där de sedan trivdes så väl, att de innerligt bad fru Svanström att inte bli återförda till fadern.
Om deras intagning i barnhemmet säger fru Svanström: ”Knappast hade en kam använts på deras hår, vilket måste totalt bortklippas. De var fulla av ohyra, smuts och sår, men sedan de blivit avklädda trasorna, badade och rengjorda samt iklädda nya dräkter, såg de rätt nätta och trevliga ut”.
Ännu sorgligare var det beställt med andra barn, som togs in. Nog fanns där arbete för de tre varmhjärtade kvinnorna. Och så gick det år efter år, visserligen med någon uppmuntran från andra människor ibland, och det är rörande att i fru Svanströms berättelser läsa om, hur innerligt tacksamma de var, när någon tänkte på dem och deras stora arbete på ett eller annat sätt. Men hur ofta blev inte verksamheten förhånad och motarbetad endast på grund av att fru och fröken Svanström tillhörde metodistkyrkan!
Ja, det hände att de små, som skulle tas in, skrämdes för hemmet, så att de vid ankomsten var formligen vettskrämda. Så satt en liten gosse, berättar fru Svanström, en hel dag på en stol och suckade. Slutligen sade han: ”Ska’ ni ta’ live’ å mej? Ska’ ni dränk mej eller ska’ ni häng mej”?
Följande dag var dock redan all fruktan försvunnen. Gossen blev helt glad och nöjd och trivdes sedan väl i hemmet.
De första åren av barnhemmets tillvaro var nog så bekymmersamma både av antydd orsak, och i ekonomiskt avseende. Mor och dotter arbetade med sömnad, ofta även om nätterna för att kunna fylla de närmaste behoven. Ofta gläntade dock nöden på det lilla hemmets dörr, men då var också i regel hjälpen närmast. Härom berättar fru Svanström många små rörande omständigheter. ”De kunna ju förefalla läsaren barnsliga”, säger hon, ”men för oss ha de varit stora ting”. En dag var till exempel kassan slut och man behövde 75 p. Sparbössan, som var utsatt för frivilliga bidrag vittjades men befanns vara tom. Strax därpå fanns där dock 1 mk, som kom väl till pass. En gång hittades där 10 mk, en annan gång 20 mk och så vidare.
En dag i februari 1891 såg det ovanligt mörkt ut. ”Kassan var tom och många förråd fattades. Ännu en gång gick vi alla tre till köket för att be”, berättar fru Svanström. ”Knappt hade vi slutat, förrän dörren öppnades och en gosse kom in, som släpade och bar på en stor grynpåse. Vi frågade vem som sänt den. Han svarade: En herre, men jag är förbjuden att säga vem och så försvann han. Efter en stund kom han igen med en likadan påse, men med annat slags gryn.”
En dag kördes där in på gården ett lass ved, även av okänd givare. I juli månad samma år kom från Helsingfors en stor säck med begagnade barnkläder, vilka i lång tid voro barnen till stor nytta. En gång då hyran på 300 mk skulle betalas, fanns där veckan förut ej en penni i kassan. Då överraskades fru Svanström genom underrättelsen att barnhemmet tilldelats ett anslag av sparbanksvinsten. Och befanns denna summa utgöra 300 mk, just den summa som behövdes. ”När vi behövde något, visste Herren utvägar åt oss”, säger fru Svanström. Med kärleksfull förståelse av barnasinnet har mor och dotter, oaktat tillgångarna varit knappa, sökt ställa julen så glad och trevlig som möjligt för de värnlösa små. Julgran med ljus och gott fick ej saknas. Små gåvor har utdelats.
Julen 1887 sattes dock föreståndarinnornas tro på hårt prov. Dagen före julaftonen fattades ännu det nödvändigaste och kassan var absolut tom. Inga julförberedelser kunde göras och modet började svikta. Då hördes klockan åtta tiden på kvällen en knackning på dörren. En person avlämnade 50 mk till barnhemmet, som ett tackoffer för en ny tjänst, som han hade erhållit. På själva julaftonen kom ett par av stadens fruntimmer med julgubbar och tårtor. Bördan hade lyfts av. Det blev en glad och god jul. Som gäst inbjöds en fattig kvinna med sitt barn. Om en av stadens handlande, som särskilt under de första åren av barnhemmets tillvaro bistod genom både råd och dåd, säger fru Svanström: ”Han hade mod att vara barnhemmets vän, trots att många var emot. Gud må belöna honom för allt!”
År 1893 kunde den gård som barnhemmet var inrymt i, inköpas genom att två borgensmän, oombedda, erbjöd sig. Några år senare tillbyggdes den med tillhjälp av ett anslag av tusen mark, som beviljades av stadsfullmäktige. Flera barn kunde då intagas. Ovanstående enkla skildringar är till största delen hämtade från fru Svanströms 10-års minnesskrift av barnhemmets tillvaro. Sen dess har tio år vuxit till tjugo och dessa till trettio år. Den 20 oktober 1916 firade Kristina Svanströms barnhem sitt 30-årsjubileum. Härom säger ortsorganet tidningen Syd-Österbotten: ”Den åldriga ägarinnan av hemmet kan nu blicka tillbaka på en lång och skiftesrik verksamhet, framsprungen av en människokärlek, som för nutida människor, vilka spänna sina krafter för materiell vinning, förefaller ofattbar”.
Under åren har i hemmet mottagits och uppfostrats 93 barn i åldern 6 dagar —13 år. De största understöd som barnhemmet erhållit har under 20 års tid varierat mellan 300 och 900 mk. Under åren 1908–1911 erhöll dock hemmet ej annat understöd än fattigvårdens 13 mark för varje barn i månaden. ”Endast genom frivilliga gåvor och ägarinnornas flit och omtanke har hemmet kunnat upprätthållas”, skriver Syd-Österbotten.
Den som skriver detta har en stund suttit och gett akt på en novembersolstråle, som sökt sig väg över regnmolnet. Nu blickar den helt livligt in mellan växterna i fönstret och påminner mig om ett uttryck av barnhemmets föreståndarinna på tal om de gångna åren: ”Alltid ha molnen ändå haft någon silverkant”. Och jag tycker mig se den ålderdomliga, för mig så välbekanta släden och det hem, där övergivna, i livet utkastade små, fått, ej allenast tak över huvudet utan ock öm omvårdnad samt en kärlek, som under alla dessa år varit så tålig, så rik och varm, som den kärlek är, vilken är en återglans av Guds kärlek till människors barn. Där möter bekymmer, mödor, prövningar, oförståelse ja, förföljelse, men de kvinnor som lagt hand vid verket står kvar. Tio år förgå, och tio år ännu.
Skall de ej tröttna dessa kvinnor och söka en välbehövlig vila? Nej, de står kvar. Ännu tio år? De står kvar i stund som är. Det trettioåriga arbetet i och för barnhemmet har ej förmått bryta föreståndarinnans krafter. 84 år gammal arbetar hon jämte dotter alltfort för hemmets bestånd. Då tillgångarna städse varit knappa har hemmet i ekonomiskt avseende ej gått synnerligt framåt. Särskilt har de senaste åren och dyrtiden varit synnerligt prövande för hemmet och åsamkat det skuld. Skall väl silverkanten på det mörka molnet någon gång vidgas, så att åttiofyraåringen fick det ljusare i aftonens tid?
Hur skall väl barnhemmets trettioförsta jul gestalta sig?