År 1962 gick Gösta Lindqvist på den gamla begravningsplatsen i Kristinestad och fick då syn på en sten med texten ”Skolläraren Gustaf Stenberg, f. 10.8.1816, d. 23.4.1896” och han undrade då vem denne man var. Av en gammal stadsbo fick han då höra berättelsen om denne lärare, och den 22 maj samma år publicerades berättelsen i Syd-Österbotten. Denna text har renskrivits av Lasse Backlund i oktober 2025:
Gustaf Stenberg, även kallad ”Faffin” föddes år 1816 i Somero. Efter avlagd studentexamen började han studera vid Åbo akademi. Men hans studier avbröts på grund av ett upptåg en påskafton. ”Faffin” och några av hans studentkamrater hade nämligen gömt undan en ikon genom att kasta den i ett barkkar i ett garveri.
De ryska myndigheterna på orten hade fått nys om saken och de skyldiga till dådet dömdes till landsförvisning. De andra studerandenas anhöriga kunde köpa sina söner fria men Gustaf var fattig och för honom fanns ingen sådan hjälp. Landsförvisningen trädde genast i kraft.
Så började hans långa vandring genom Europa. Han försökte livnära sig på olika sätt, bland annat genom att åderlåta, alltså koppa människor. I sin väska, som han aldrig lämnade ifrån sig, uppbevarade han några av sina tillhörigheter, bland annat några instrument för åderlåtningsarbetet.
Månaderna gick och en dag hade han nått Pyrennerna där han snart överfölls av en rövarhop, som tvingade honom att följa med dem en lång tid och han började snart förstå deras språk. En natt då han låg vaken så hörde han rövarnas samtal och han förstod att de planerade att mörda honom, då de trodde att han hade en förmögenhet i väskan, som han alltid bar på sig.
Han slapp lyckligtvis att rymma och kom åter till civiliserade trakter. Hans starka längtan att än en gång få återse sitt hemland gav honom krafter att trotsa alla umbäranden.
Och den dagen randades då han åter fick sätta sin fot på Finlands jord.
Gustaf Stenberg bosatte sig i Vasa år omkring 1860 och han fick anställning som tingsskrivare. Han gifte sig snart med klockareänkan Ulrika Fahler, som hade en dotter från förra äktenskapet.
Men hans håg stod till ytterligare studier och undervisning. Han flyttade då med Ulrika och styvdottern till Kristinestad, där han lär ha blivit den första folkskolläraren i den nyinrättade svenska folkskolan, detta efter att den så kallade Lancasterskolan hade upphört.
Han klarade väl sin uppgift som folkskollärare, trots att han inte hade någon examen. Gustaf Stenberg verkade här som lärare från 1871 och antagligen till 1877. Han livnärde sig sedan som renskrivare av protokoll.
”Faffin” var en blid och vänsäll människa och han älskade barn. Hans största nöje var att få berätta sagor för dem. Under vackra sommardagar tog han dem med sig på utfärder och gick i spetsen för sina barnskaror sjungande sin älsklingssång ”I villande skogen”.
Mest tyckte han om att vandra till Granskog vid Antila och det ekade genom skogen då han med sin vackra röst fick sjunga ut av hjärtats fröjd.
Tyvärr fick han inga egna barn i sitt äktenskap och han sade ofta att det gjorde honom mycket ont då hans styvdotter Maria inte kunde kalla honom far.
Gustaf Stenbergs tid som lärare har hugfästs genom en porträttförstoring, som finns upphängd i skolans lärarrum.
Ho vet vad han ej kunnat uträtta i livet om inte det olyckliga upptåget i Åbo för allt omintetgjort hans fortsatta utbildningsmöjligheter.
Frid över hans minne.