{"id":6405,"date":"2017-10-31T16:56:22","date_gmt":"2017-10-31T15:56:22","guid":{"rendered":"http:\/\/www.lassebacklund.fi\/?page_id=6405"},"modified":"2020-11-04T18:57:45","modified_gmt":"2020-11-04T16:57:45","slug":"carl-gustaf-estlanders-personportratt","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/?page_id=6405","title":{"rendered":"Carl Gustaf Estlanders personportr\u00e4tt."},"content":{"rendered":"

Carl Gustaf Estlander (1834-1910) f\u00f6ddes i Lappfj\u00e4rd, d\u00e4r hans far Jakob Joinas Estlander verkade som kyrkoherde. Carl Gustaf var bror till Jakob August Estlander och vill du l\u00e4sa mera om honom, skall du klicka H\u00c4R! \u00a0<\/strong><\/span><\/a><\/span>Vill du l\u00e4sa mera om Carl Gustafs son Bernhard Estlander, skall du klicka H\u00c4R!<\/strong><\/span><\/a><\/span><\/p>\n

Artikel i Syd-\u00d6sterbotten 6.2.1904:\u00a0<\/span><\/strong><\/p>\n

Sjuttio \u00e4r fyllde i s\u00f6ndags statsr\u00e5det Carl Gustaf Estlander<\/strong>, som med heder under rastl\u00f6st fortsatt arbete uppn\u00e5tt denna dag. Statsr\u00e5det Estlander \u00e4r f\u00f6dd i Lappfj\u00e4rd, d\u00e4r hans fader var kyrkoherde. F\u00f6r n\u00e5gra \u00e4r sedan bes\u00f6kte han sin hemtrakt f\u00f6r att h\u00e4lsa p\u00e5 gamla bekanta.\u00a0Det kan inte h\u00e4r komma i fr\u00e5ga att erinra om allt vad Finlands andliga odling \u00e4r statsr\u00e5det Estlander skyldig s\u00e5som universitetsl\u00e4rare, konstdomare, arbetare f\u00f6r konstindustrins f\u00f6rkovran och skriftst\u00e4llare.<\/p>\n

Hans bidrag under den senaste vintern till \u201dFinsk Tidskrift\u201d, som s\u00e4nts fr\u00e5n Italien, har p\u00e5mint om hans fortfarande intresse f\u00f6r denna av honom sj\u00e4lv grundlagda tidskrift, vilken i sitt senaste \u00e5rsh\u00e4fte erinrat om den medalj, som enskilda personer med anledning av tidskriftens tjugofem \u00e5rs minne beslutat att pr\u00e4gla till hans minne och f\u00f6r att i framtiden erinra om hans person och v\u00e4rk. Likas\u00e5 har det av honom skapade \u201dSvenska litteraturs\u00e4llskapet i Finland\u201d, som till sitt fr\u00e4msta syfte har att uppr\u00e4tth\u00e4lla Joh. Ludv. Runebergs minne, bland annat genom det till hans hundra\u00e5rsdag utgivna arbetet \u00f6ver honom, lagt kronan p\u00e5 sitt arbete, hedrande ej mindre f\u00f6r den \u00e5ldrige skalden \u00e4n f\u00f6r hans 70-\u00e5riga alltid lika h\u00e4ngivna beundrare.<\/p>\n

Skulle vi erinra om \u00e4nnu ett f\u00f6r en var i v\u00e5ra dagar synligt minnesm\u00e4rke, som p\u00e5minner om statsr\u00e5det Estlanders g\u00e5ngna arbete, s\u00e5 n\u00e4mner vi Ateneum i Helsingfors, som inrymmer b\u00e5de finska konstf\u00f6reningens samlingar och konstflitf\u00f6reningen, b\u00e5da starkt p\u00e5verkade av hans m\u00e4ktiga ande. Sjuttio\u00e5rsdagen firades i jubilarens hemland genom de h\u00e4lsningar, som hade s\u00e4nts till honom till hans tillf\u00e4lliga vistelseort, borta i Italien i Guardone vid Rivieran. Bland dessa m\u00e5 n\u00e4mnas Konstf\u00f6reningens adress, prydd med en blyertsteckning av Hj. Munsterhjelm samt telegram fr\u00e5n Svenska Litteraturs\u00e4llskapet, bestyrelse och medlemmar \u00e4vensom fr\u00e5n Universitetet och Konstn\u00e4rsgillet.<\/p>\n

Finsk Tidskrift \u00e5r 1904:<\/span><\/p>\n

C. G. Estlander sjuttio \u00e5r.\u00a0<\/span><\/strong><\/p>\n

Den 31 januari 1904 fyller professor emeritus, statsr\u00e5det Carl Gustaf Estlander 70 \u00e5r.<\/p>\n

F\u00f6r att hedra honom och bef\u00e4sta minnet av denna dag, har landsm\u00e4n och Finsk Tidskrift n\u00e4ra st\u00e5ende personer f\u00f6r avsikt att l\u00e5ta sl\u00e5 en minnespenning, vars bild h\u00e4r meddelas. Av medaljen, vars storlek skulle bli 55 m. m. i diameter, pr\u00e4glas ett exemplar i silver, avsett f\u00f6r jubilaren, och d\u00e4rut\u00f6ver ett f\u00e5tal exemplar i brons.<\/p>\n

Initiativet h\u00e4rtill togs den 16 oktober 1901, d\u00e5 v\u00e4nner till Finsk Tidskrift var samlade i anledning av att tjugofem \u00e5r f\u00f6rflutit sedan tidskriftens f\u00f6rsta h\u00e4fte utkom. Projekt till minnespenningen, komponerat av f\u00f6rslagsst\u00e4llaren hr Jac. Ahrenberg, ingick i tidskriftens samma dag utkomna oktoberh\u00e4fte.<\/p>\n

I enlighet med detta projekt skall medaljen, som modelleras av hr Carl Jahn och graveras av hr Adolf Lindberg i Stockholm, p\u00e5 framsidan visa C. G. Estlanders bild med \u00e5t h\u00f6ger v\u00e4nd profil. I bottenplanet till v\u00e4nster: AET: LXX. \u00c5 randen ovan bilden: CARL GUSTAF ESTLANDER DEN 31 JAN. 1904. Under bilden f\u00f6ljande ord (jfr C. G. Estlanders programartikel i Finsk Tidskrifts f\u00f6rsta h\u00e4fte den 16 okt. 1876): \u00c5T V\u00c4XTEN ANS OCH V\u00c5RD. \u00c5 fr\u00e5nsidan af minnespenningen, i anslutning till nyssn\u00e4mnda sentens, br\u00f6stbilden af en ung kvinna, som plockar frukt fr\u00e5n ett tr\u00e4d. Ofvan bilden: FINSK TIDSKRIFT; nedanom bilden \u00e5rtalen 1876\u20141901.<\/p>\n

Till Carl Gustaf Estlander, som med s\u00e5 eminent f\u00f6rm\u00e5ga lett Finsk Tidskrift under dess tio f\u00f6rsta \u00e5r, och vars i den f\u00f6rsta artikeln angivna uppfattning fortfarande varit i huvudsak v\u00e4gledande f\u00f6r f\u00f6retaget, framb\u00e4r tidskriftens redaktion h\u00e4rmed sin v\u00f6rdnadsfulla h\u00e4lsning, till\u00f6nskande honom att framgent, under en l\u00e5ng och lycklig levnadsafton, f\u00e5 med obruten kraft tj\u00e4na de ljusa makter, \u00e5t vilka han, fosterlandet till gagn och sig sj\u00e4lv till heder, helgat sitt hittills f\u00f6rflutna liv.<\/p>\n

\"S\u00e5
S\u00e5 h\u00e4r skulle minnesmyntet av Carl Gustaf Estlander se ut.<\/figcaption><\/figure>\n

Nekrolog i tidningen Nya Argus 1 november 1916, skriven av Georg Schauman<\/span>:<\/p>\n

Carl Gustaf Estlanders minne.<\/strong><\/h3>\n

Svenska Litteraturs\u00e4llskapet i Finland har redan p\u00e5 flera s\u00e4tt, som sig b\u00f6r, \u00e4rat sin bortg\u00e5ngne stiftares minne. P\u00e5 hans grav har s\u00e4llskapet rest ett st\u00e5tligt monument med den avlidnes portr\u00e4ttbyst i brons, hans skrifter ha begynt utkomma i en av s\u00e4llskapet ombes\u00f6rjd edition, och nu senast har s\u00e4llskapet utgivit hans levnadsteckning \u2014 en diger volym p\u00e5 600 sidor, som till f\u00f6rfattare har s\u00e4llskapets nuvarande ordf\u00f6rande, professor M. G. Schybergson.<\/p>\n

Vi k\u00e4nna icke enligt vilken plan C. G. Estlanders skrifter skola utgivas. Ett f\u00f6retal till skrifterna upplyser oss endast d\u00e4rom, att avsikten \u00e4r att g\u00f6ra ett urval och att \u00e5tminstone de akademiska och andra rent vetenskapliga avhandlingarna icke komma att upptagas i editionen. Av ett meddelande i s\u00e4llskapets protokoll framg\u00e5r att De bildande konsternas historia skall omtryckas och bilda en del av skrifterna. D\u00e5 m\u00e5h\u00e4nda editionen kommer att inrymma Estlanders samtliga f\u00f6r en icke l\u00e4rd publik avsedda skrifter, \u00e4r det f\u00f6r n\u00e4rvarande f\u00f6r tidigt att om den f\u00e4lla ett omd\u00f6me \u2014 vartill jag f\u00f6r \u00f6vrigt k\u00e4nner mig s\u00e5 mycket mindre kompetent, som jag trott Estlanders konsthistoria numera hava egentligen blott historiskt intresse. Jag inskr\u00e4nker mig f\u00f6rty till ett konstaterande av att de hittills utkomna tv\u00e5 banden av Estlanders skrifter inneh\u00e5lla hans uppsatser i litteratur, konst och andra \u00e4mnen: det f\u00f6rra studierna r\u00f6rande Runeberg, det senare \u00f6vriga uppsatser fr\u00e5n \u00e5ren 1864 \u2014 1881 eller f\u00f6rra delen av dessa.<\/p>\n

S\u00e5 vitt man av det publicerade kan bilda sig en f\u00f6rest\u00e4llning om arten av Estlanders skriftst\u00e4llen, \u00e4r det ur inneh\u00e5llets synpunkt som detta ter sig f\u00f6rdelaktigast. Estlander omfattar med sin ande vitt skilda yttringar av det estetiska livet, och \u00e4ven p\u00e5 historiens och politikens f\u00e4lt s\u00f6ker han sanningen. Inneh\u00e5llet \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r omv\u00e4xlande och rikt. I \u00e4mnets behandling framtr\u00e4der<\/p>\n

s\u00e5 gott som alltid det h\u00f6ga allvaret, och n\u00e4r han v\u00e4rmes av k\u00e4rlek till uppgiften, s\u00e5som t. ex. i studierna \u00f6ver Runeberg, f\u00e5r hans behandling en, man kunde s\u00e4ga, religi\u00f6st pietetsfull karakt\u00e4r. Hans utredningar och analyser \u00e4ro sakliga och nyktra \u2014 m\u00e5h\u00e4nda \u00e4r nykterheten icke blott en temperamentfr\u00e5ga, utan betecknar ock en avsiktlig reaktion mot den romantiska estetiken och litteraturhistorien, representerad hos oss av Fredrik Cygnaeus. Estlanders kritiska omd\u00f6men \u00e4ro \u2014 s\u00e5som han sj\u00e4lv synbarligen tror \u2014 objektiva och grunda sig i sj\u00e4lva verket p\u00e5 en filosofiskt utarbetad konst\u00e5sk\u00e5dning: han hade genom sina studier l\u00e4rt att f\u00f6rst\u00e5 \u00bbkonstens v\u00e4sende\u00bb och k\u00e4nde estetikens fordringar och \u00bblagspr\u00e5k\u00bb och d\u00f6mer i enlighet h\u00e4rmed. Men att Estlanders omd\u00f6men skulle varit grundade p\u00e5 ett inneboende konstn\u00e4rligt sinne, p\u00e5 f\u00f6rm\u00e5ga att omedelbart se och k\u00e4nna, njuta och h\u00e4nf\u00f6ras \u2014 n\u00e5got som t. ex. Cygneus icke saknade \u2014 det framg\u00e5r \u00e5tminstone inte av hans skrifter, s\u00e5 vitt de nu \u00e4ro publicerade.<\/p>\n

Trots sin reflexionsm\u00e4ssighet \u2014 eller kanske just p\u00e5 grund av sina teorier \u2014 l\u00e5ter han d\u00e4rf\u00f6r ock f\u00f6rleda sig till ensidigheter och \u00f6verdrifter, s\u00e5som d\u00e5 han endast hos v\u00e4rldslitteraturens allra yppersta finner en lika full\u00e4ndad diktkonst som hos Snoilsky eller med vemod konstaterar, att litteraturen och den bildande konsten i Finland icke blivit st\u00e5ende kvar p\u00e5 de soliga h\u00f6jder de intogo p\u00e5 J. L. Runebergs, Z. Topelius’, W. Holmbergs, W. Runebergs, B. Lindholms och Hj. Munsterhjelms tid. \u00c4ven hos Estlander finnes den subjektiva begr\u00e4nsning som icke ens den l\u00e4rde eller l\u00e4raren kan komma ifr\u00e5n, han m\u00e5 vara huru samvetsgrann som helst, men Estlanders estetiska doktrin och den orubbliga tron p\u00e5 den gjorde honom icke medveten d\u00e4rom.<\/p>\n

Allvaret i Estlanders upps\u00e5t och r\u00e4tlinjigheten i hans verk f\u00f6rl\u00e4na en viss f\u00f6rnamnet \u00e5t framst\u00e4llningen, en f\u00f6rn\u00e4mhet som dock ej f\u00e5r f\u00f6rv\u00e4xlas med elegans. Estlanders form \u00e4r icke gl\u00e4nsande. Helt s\u00e4kert har han som skriftst\u00e4llare haft att k\u00e4mpa med stora sv\u00e5righeter; delvis har han aldrig \u00f6vervunnit dem. Han f\u00e5r dock alltid sagt vad han vill, ofta p\u00e5 ett personligt s\u00e4tt. Estlander saknar s\u00e5ledes icke stil, men stilen \u00e4r akademisk. Mest frigjort verkar hans skrivs\u00e4tt i den tidigaste av de publicerade uppsatserna, som r\u00f6r Flandrin, hans \u00e4lsklingsm\u00e5lare, och Delacroix. I den \u00e4r fart och ansatser till litter\u00e4r konst. De h\u00e4mmande inflytelserna g\u00f6ra sig icke g\u00e4llande eller m\u00e4rkbara, s\u00e5som senare. Uppsatsen \u00e4r skriven utomlands, i Paris, i en fr\u00e4mmande omgivning och vid en tidpunkt, d\u00e5 f\u00f6rfattaren synbarligen fylldes av livslust och manlig kraft. En st\u00e4mning rakt motsatt den som framalstrat den s\u00e5v\u00e4l till form som till inneh\u00e5ll f\u00f6rfelade uppsatsen \u00bb\u00dcbi patria, ibi bene.\u00bb I denna finnes en bitterhet som stundom \u2014 och r\u00e4tt of\u00f6rklarligt, om man icke tog h\u00e4nsyn till lynnes- och st\u00e4mningsv\u00e4xlingar \u2014 kunde framtr\u00e4da hos Estlander.<\/p>\n

De emigrationsperspektiv Estlander i sistn\u00e4mnda uppsats l\u00e5ter framtr\u00e4da g\u00f6ra ett s\u00e5 mycket mer egendomligt intryck, som hela Estlanders verksamhet stod i patriotismens tecken och \u00e4ven hans svensksinne var knutet till hans fosterland. Allt vad han skrivit \u2014 p\u00e5 ett par undantag n\u00e4r \u2014 har han offentliggjort i Finland, ja, till och med hans spr\u00e5k var specifikt finlands-svenskt, fullt av dessa provinsialismer vilka v\u00e5ra sm\u00e5 skolm\u00e4stare nu, med lektor Bergroths ordlista i handen eller i huvudet, f\u00f6rebr\u00e5 sina farbr\u00f6der. Estlanders svensksinne var icke grundat p\u00e5 nationalitets- eller ras-begreppet, icke p\u00e5 den svenska nationalitetens etnografiska r\u00e4tt, utan p\u00e5 den svenska bildningens historiska r\u00e4tt, kan man s\u00e4ga. Han hade icke s\u00e5 mycket det svenska folkelementet i sinnet som \u00bb\u00e4ttlingarna av en klass som allt sedan f\u00f6rf\u00e4drens tid uppburit bildningen i v\u00e5rt samh\u00e4lle.\u00bb S\u00e5 skriver han \u00e4nnu efter representationsreformen med den f\u00f6r\u00e4ndrade st\u00e4llning som denna innebar f\u00f6r den svenska delen av v\u00e5rt folk. Prof. Schybergson har i sin intressanta och v\u00e4l avv\u00e4gda levnadsteckning alldeles riktigt karakteriserat Estlanders st\u00e5ndpunkt i spr\u00e5kfr\u00e5gan, d\u00e5 han s\u00e4ger: \u00bbHan skattade svenskan v\u00e4sentligen som en fosterl\u00e4ndsk kulturfaktor, men t\u00e4nkte mindre p\u00e5 spr\u00e5kets kraft att sammansluta de svenska folklagren. Den svenska bildade klassens uppgift var att st\u00e5 ledande i spetsen f\u00f6r Finlands s\u00e5v\u00e4l svenskar som finnar, och fr\u00e5n denna st\u00e4llning finge den icke avst\u00e5.\u00bb Estlander var bildningsaristokrat och socialt konservativ, och han bek\u00e4mpade ur denna synpunkt fennomanin och dess p\u00e5 nationalitetsteorin grundade yrkanden p\u00e5 den svenska bildade klassens f\u00f6rfinskning.<\/p>\n

I sin ungdom hade Estlander emellertid omfattat finskhetsstr\u00e4vandena. Han har sj\u00e4lv f\u00f6rtalt detta i sina postumt i Finsk Tidskrift publicerade \u00bbUngdomsminnen\u00bb, men f\u00f6rst genom prof. Schybergsons levnadsteckning har hans d\u00e5tida st\u00e5ndpunkt i spr\u00e5kfr\u00e5gan st\u00e4llts in i sitt historiska sammanhang. I en politisk artikel i \u00bbHelsingfors Tidningar\u00bb 1856 betonar han starkt faran av spr\u00e5kdualismens karakt\u00e4r av klassolikhet, medan han senare, s\u00e5som vi sett, just ur social synpunkt finner den svenska bildade klassen n\u00f6dv\u00e4ndig och gisslar avf\u00e4llingarna. Huru Estlanders omsv\u00e4ngning f\u00f6rsiggick framst\u00e5r \u00e4nnu icke fullt tydligt. Redan 1856 hade han bort ha klart f\u00f6r sig vart fennomanerna syftade. Hans fr\u00e4nde och feriereskamrat G. Z. Forsman hade bl. a. 1854 h\u00e5llit ett installationsf\u00f6redrag i Vasa gymnasium, d\u00e4r r\u00e4kningen gjordes upp med svenska spr\u00e5ket i Finland: Runebergs skapelser voro diktade p\u00e5 ett spr\u00e5k, som den unge gymnasieadjunkten hoppades f\u00f6r folkets och bildningens egen skull i framtiden bliva ett utl\u00e4ndskt, ett inl\u00e4rt. Det \u00e4r klart att Estlander, s\u00e5som s\u00e5 m\u00e5ngen annan mot finskhetsstr\u00e4vandena sympatiskt st\u00e4md, blivit skr\u00e4md, d\u00e5 Forsman eller Yrj\u00f6 Koskinen i \u00bbHelsingin Uutiset\u00bb 1863 kungjorde att finska spr\u00e5kets sak skulle g\u00f6ras till en partifr\u00e5ga, att ett finskt politiskt parti borde bildas. Men omsv\u00e4ngningen m\u00e5ste ha skett redan tidigare, mot slutet av 1850-talet. Det kan icke ha varit uteslutande fennomanernas aggressiva ton som st\u00f6tte Esllander bort fr\u00e5n finskhetsr\u00f6relsen. H\u00e4rtill kan \u00e4ven ha bidragit den misst\u00e4nklighet favoriserande h\u00e5llning generalguvern\u00f6ren greve Berg intog till fennomanin, d\u00e4rmed endast forts\u00e4ttande furst Menschikoffs, av revolutions- och socialismskr\u00e4ck avbrutna politik. Och m\u00e5h\u00e4nda har Estlander ocks\u00e5 tagit intryck av v\u00e5r egen \u00e4mbetsmanna-konservatism \u2014 en av dem som 1850 allra ivrigast motsatt sig finskans inf\u00f6rande vid domstolarna och myndigheterna var Estlanders av honom h\u00f6gt uppskattade sv\u00e4rfar, d. v. s. guvern\u00f6ren i Vasa l\u00e4n Federley. Ett uttryck f\u00f6r Estlanders fennofili under studietiden var att han i s\u00e5v\u00e4l kandidat- som licentiatexamen hade betyg i finska spr\u00e5ket och litteraturen (approbatur cum laude). Hans intresse f\u00f6r Kalevala och den finska folkpoesin var under en l\u00e5ng tid best\u00e4mmande f\u00f6r hans forskningar, och i den provencaliska r\u00f6relsen i Syd-Frankrike s\u00f6kte han en motsvarighet till nationalitetsr\u00f6relsen i hans eget land och omfattade den d\u00e4rf\u00f6r med stort intresse. I dessa sina forskningar r\u00f6rde sig Estlander p\u00e5 den internationella vetenskapens omr\u00e5de, men blott en enda g\u00e5ng har han h\u00e4rvid anlitat ett annat spr\u00e5k \u00e4n sitt modersm\u00e5l. Ej heller i \u00f6vers\u00e4ttning ha, om man undantager en liten konsthistorisk studie av lokalt intresse, som blivit \u00f6versatt till italienskan, Estlanders unders\u00f6kningar n\u00e5tt ut\u00f6ver gr\u00e4nserna f\u00f6r svenskt (eller skandinaviskt) spr\u00e5komr\u00e5de. De hade m\u00e5h\u00e4nda, om de fortsatts, givit Estlander en plats \u00e4ven i den europeiska eller internationella forskningens h\u00e4vder.<\/p>\n

Men efter utn\u00e4mningen till professor 1868 \u2014 Estlander var d\u00e5 i sin b\u00e4sta \u00e5lder, endast 34 \u00e5r gammal \u2014 tvingade ungo f\u00f6rh\u00e5llandena honom in p\u00e5 andra banor. Cygneus, Estlanders f\u00f6retr\u00e4dare s\u00e5som professor i estetik och nyare litteratur, hade redan varit ett slags \u00bbdux litterarum et artium liberalium.\u00bb Estlander fortgick i samma riktning, men hans didaktisktautorit\u00e4ra l\u00e4ggning gjorde honom snarare till en preseceptor eller mentor p\u00e5 detta omr\u00e5de. \u00bbHan blev\u00bb, s\u00e4ger professor Him i sin fina analys av Estlanders personlighet och verk (Minnestal i Finska Vetenskapssocieteten, 1911), \u00bben undervisare icke blott f\u00f6r studenter utan \u00e4ven f\u00f6r den stora allm\u00e4nheten. Han offrade sina egna planerade forskningar f\u00f6r att verka, ofta med ledarens ansvar och st\u00e4dse med arbetarens m\u00f6dor, f\u00f6r organiserandet av den estetiska kulturen.\u00bb<\/p>\n

Hos Estlander fanns h\u00f6gt utvecklad den germanska organisationsf\u00f6rm\u00e5gan och viljan att leda och h\u00e4rska. Denna f\u00f6rm\u00e5ga och vilja st\u00e4llde han i de id\u00e9ers tj\u00e4nst han framf\u00f6r andra omfattade, och den b\u00e4sta delen av hans manna\u00e5lders verksamhet, vid sidan av hans l\u00e4rarverksamhet vid universitetet, gick ut p\u00e5 att skapa organ f\u00f6r konsten och konstfliten samt f\u00f6r den svenska odlingen i hans fosterland. Prof. Schybergsons biografi \u00e4r full av upplysande detaljer om detta hans arbete, och envar som intresserar sig f\u00f6r annat \u00e4n romaner eller dagens h\u00e4ndelser b\u00f6r taga k\u00e4nnedom om hans framst\u00e4llning, som f\u00f6rtj\u00e4nar de b\u00e4sta lovord. Vi l\u00e4ra oss h\u00e4r huru en m\u00e5lmedveten man \u00e4ven p\u00e5 s\u00e5 \u00f6mt\u00e5liga omr\u00e5den som konstens och litteraturens kan skapa best\u00e5ndande institutioner \u2014 man v\u00e5gar v\u00e4l beteckna Ateneum, Finsk Tidskrift och Svenska Litteraturs\u00e4llskapet i Finland s\u00e5. Huruvida Esttander leddes av en riktig insikt i sitt str\u00e4vande f\u00f6r sammanf\u00f6randet av den tekniska, konstindustriella och h\u00f6gre konstundervisningen undandrager sig v\u00e5rt bed\u00f6mande; det \u00e4r m\u00f6jligt att han h\u00e4rvid utgick f\u00f6r mycket fr\u00e5n sina teorier och f\u00f6r litet tog h\u00e4nsyn till verkligheten. Men att han vid grundandet av ett svenskt tidskriftsf\u00f6retag och ett svenskt litteraturs\u00e4llskap handlade riktigt, m\u00e5ste erk\u00e4nnas av alla dem som anse det vara till gagn f\u00f6r detta land, att kulturen och litteraturen icke ikl\u00e4da sig allenast finsk dr\u00e4kt. Med tacksamhet skola d\u00e4rf\u00f6r st\u00e4dse de som i en eller annan form odla svenskt spr\u00e5k i Finland minnas C. G. Estlander s\u00e5som den man, som icke blott betraktade det som en olycka, om Runebergs spr\u00e5k skulle bliva utl\u00e4ndskt i hans eget land eller, s\u00e5som han sade, st\u00e4llas p\u00e5 sytning h\u00e4r, utan \u00e4ven reste hinder h\u00e4remot genom de centralh\u00e4rdar f\u00f6r svensk odling han grundade. Estlander var en handlingens man, och han handlade av k\u00e4rlek till sitt svenska modersm\u00e5l och sitt finska fosterland.<\/p>\n

Nekrolog i tidningen \u201dNyl\u00e4nningen, h\u00e4lsning till hembygden fr\u00e5n Nylands studenter\u201d fr\u00e5n 1910.<\/span><\/p>\n

Med statsr\u00e5det Carl Gustaf Estlander, som p\u00e5 sin guldbr\u00f6llopsdag den 28 sistlidne augusti avled i Helsingfors, har bortg\u00e5tt en av den svenska odlingens fr\u00e4msta m\u00e4rkesm\u00e4n i v\u00e5rt land. Carl Gustaf Estlander f\u00f6ddes den 31 januari 1834 i Lappfj\u00e4rds socken i \u00d6sterbotten. I det fint bildade f\u00f6r\u00e4ldrahemmet, d\u00e4r traditionen fr\u00e5n Porthans och Franz\u00e9ns dagar omsorgsfullt v\u00e5rdades, spirade hos Estlander k\u00e4rleken till det \u00e4dla och sk\u00f6na i livet, en k\u00e4rlek, vilken, sedan han \u00e5r 1850 vunnit intr\u00e4de vid universitetet, under studierna v\u00e4xte till ett m\u00e4ktigt intresse. \u00c5r 1857 promoverad till magister, d\u00e4rvid han innehade det fr\u00e4msta hedersrummet, blev Estlander tvenne \u00e5r senare licentiat och utn\u00e4mndes 1868 till Fredrik Cygnasi eftertr\u00e4dare s\u00e5som professor i estetik och modern litteratur. F\u00f6rutom det m\u00e5tt av h\u00e4ngivet arbete han i denna egenskap nedlade ett arbete, som l\u00e4mnat alltf\u00f6r djupa sp\u00e5r i v\u00e5r odling f\u00f6r att n\u00e5gonsin bliva gl\u00f6mt \u2014, fann han tid och kraft till fruktbringande verksamhet inom en m\u00e4ngd andra omr\u00e5den p\u00e5 den fosterl\u00e4ndska bildningens f\u00e4lt, vilka icke ens antydningsvis kunna h\u00e4r ber\u00f6ras.<\/p>\n

Dock, vilka omr\u00e5den Estlanders verksamhet \u00e4n m\u00e5 hava omfattat, pr\u00e4glades densamma alltid av en den varmaste k\u00e4rlek till v\u00e5r gamla odling, en k\u00e4rlek, som redan tidigt gjorde honom till en av det svenska partiets ledande personer och starkaste st\u00f6djepelare. Det utomordentligt stora inflytande han genom sitt \u00e4dla f\u00f6red\u00f6me och sina manande ord \u00e4ven i detta avseende ut\u00f6vade p\u00e5 hela den svenska befolkningen torde icke kunna skattas f\u00f6r h\u00f6gt. Att s\u00e4rskilt Nyl\u00e4ndska avdelningen, vilken i Estlander s\u00e5g en av de f\u00f6rn\u00e4msta f\u00f6rk\u00e4mparna f\u00f6r de id\u00e9er densamma med stolthet kallat sina och s\u00e5som vars inspektor han i m\u00e5nga \u00e5r verkat, blev delaktig av detta inflytande skall alltid med tacksamhet ih\u00e5gkommas. D\u00e4rf\u00f6r skall Carl Gustaf Estlander, s\u00e5 l\u00e4nge svenskt spr\u00e5k och svensk bildning finnas i detta land, leva i sina landsm\u00e4ns h\u00e5gkomst.<\/p>\n

 <\/p>\n

Nekrolog i Finsk Tidskrift 1910, allts\u00e5 i den tidskrift som han sj\u00e4lv grundade 1864:<\/p>\n

C. G. Estlander.<\/strong><\/p>\n

D\u00f6dskorset har mer \u00e4n en g\u00e5ng st\u00e5tt \u00f6fver texten p\u00e5 Finsk Tidskrifts f\u00f6rsta sida. Under sin trettiofyra\u00e5riga tillvaro har tidskriften haft att rista d\u00f6dsrunan \u00f6fver m\u00e5nga af v\u00e5rt lands m\u00e4rkesm\u00e4n, m\u00e5ngen bland v\u00e4rldskulturens fr\u00e4mjare och f\u00f6rk\u00e4mpar. Men s\u00e4llan har v\u00e5rt lands kulturlif lidit en s\u00e5 stor f\u00f6rlust och aldrig har Finsk Tidskrifts n\u00e4rmaste krets s\u00e5 h\u00e5rdt drabbats af allh\u00e4rjarens hand, som d\u00e5 tidskriftens grundl\u00e4ggare, professor emeritus, statsr\u00e5det Carl Gustaf Estlander s\u00f6ndagen den 28 augusti 1910 insomnade i den eviga hvilan.<\/p>\n

Carl Gustaf Estlanders verksamhet var i fr\u00e4msta rummet vetenskapsmannens och universitetsl\u00e4rarens. Den professur, han \u00e5r 1868 \u00f6fvertog och som f\u00f6rsta g\u00e5ngen innehafts af hans f\u00f6retr\u00e4dare Fredrik Cygnaeus, omfattade estetik och modern litteratur.<\/p>\n

Estetiken, \u00bbvetenskapen om det sk\u00f6na\u00bb, hade redan ett \u00e5rtionde tidigare af Fr. Th. Vischer, i Hegels sp\u00e5r, satts i system s\u00e5som en s\u00e4rskild disciplin, hvaraf Cygnaei forskningss\u00e4tt och l\u00e4rareverksamhet dock ej \u00e4nnu hunnit taga m\u00e4rkbart intryck. Det blef Estlander f\u00f6rbeh\u00e5llet att vid v\u00e5rt universitet inf\u00f6ra studiet af det sk\u00f6nas v\u00e4sen och lagarna f\u00f6r dess yttringar och verkan med ledning af den vetenskapligt skolade tankens metoder. Det sk\u00f6nas begrepp ans\u00e5gs innefatta bildande konst och litteratur. Musikens teori, som ju \u00e4fven ingick i Vischers system, men af honom i hans grundl\u00e4ggande arbete icke sj\u00e4lf st\u00e4ndigt behandlats, f\u00f6rblef \u00e4fven h\u00e4r, s\u00e5som den f\u00f6rblifvit det vid de flesta universitet, st\u00e4lld utanf\u00f6r det akademiska undervisningsprogrammet eller \u00e5tminstone utanf\u00f6r den estetiska professurens omr\u00e5de. Men bildande konst och litteratur h\u00f6rde samman, och studiet af dessa till omfattningen s\u00e5 vidstr\u00e4ckta, till sitt v\u00e4sende s\u00e5 olikartade vetenskapsgrenar leddes af Estlander i b\u00e5de spekulativt kritisk och i historisk riktning. Denna \u00f6fverm\u00e5ttan kr\u00e4fvande uppgift, hvilken hos oss visserligen \u00e4nnu anses f\u00f6rbunden med professuren i fr\u00e5ga, men efter nutida begrepp knappast kan uppb\u00e4ras af en enskild individs specialvetenskapliga verksamhet, fann p\u00e5 sin tid i Estlander en verklig specialist. Litteraturforskningen, \u00e5t hvilken han vid b\u00f6rjan af sin akademiska bana med f\u00e4derne\u00e4rfdt intresse \u00e4gnat sig, beredde honom intr\u00e4de i universitetets l\u00e4rarek\u00e5r. Efter att med den skarpsinniga, klart byggda studien \u00f6fver \u00bbRichard Lejonhjerta i historien och poesin\u00bb hafva er\u00f6frat doktorsgraden \u00e5r 1858, vann han \u00e5ret d\u00e4rp\u00e5 med den p\u00e5 samma studiematerial grundade, ehuru f\u00f6retr\u00e4desvis till anglosachsisk folklore anknutna afhandlingen \u00f6fver \u00bbFolks\u00e5ngerna om Robin Hood\u00bb docenturen i litteraturhistoria. Forskningarna p\u00e5 det \u00e4mnesomr\u00e5de, den plantagenetska konungens hj\u00e4ltesaga erbj\u00f6d, ledde Estlanders intresse genom den normandiska kretsen \u00f6fver till det egentliga Frankrikes litteratur. Och h\u00e4r, inom den rent latinska rasens id\u00e9v\u00e4rld, fann han materialet f\u00f6r sitt mest betydande litteraturhistoriska arbete, professorsafhandlingen \u00bbBidrag till den provencaliska litteraturens historia\u00bb (1868). De studier i romansk filologi och lingvistik detta arbete kr\u00e4fde, fann han tillf\u00e4lle att tillgodog\u00f6ra \u00e4fven f\u00f6r kritiskt historiska \u00f6fvers\u00e4ttningar (Po\u00e9ma del Cid, 1863, och Pi\u00e9ces in\u00e9dites du roman de Tristan, 1866), med hvilka han blef f\u00f6reg\u00e5ngsman i v\u00e5rt land f\u00f6r den nyfilologiska forskningen, till hvars utveckling han v\u00e4l sedermera ej i verksammare grad bidragit, men hvars tacksamhetsskuld f\u00f6r hans initiativ dess nutida m\u00e5lsm\u00e4n hos oss obetingadt erk\u00e4nna.<\/p>\n

Vid sidan af sina litteraturhistoriska unders\u00f6kningar fann Estlander tid och tillf\u00e4lle att \u00e4gna vetenskapligt studium \u00e4fven \u00e5t den bildande konsten. P\u00e5 detta omr\u00e5de, s\u00e5v\u00e4l som p\u00e5 litteraturens, fann han f\u00f6r sin teoretiska spekulation fast botten i Vischers geniala tankebyggnad, till hvilken han med \u00f6fvertygelse ansl\u00f6t sig. I \u00f6frigt erbj\u00f6d d\u00e4remot denna uppgift f\u00f6r forskaren i v\u00e5rt land nyb\u00f6rjarens arbete till en b\u00f6rjan, och nydanarens d\u00e4refter. Af f\u00f6retr\u00e4daren p\u00e5 den estetiska l\u00e4rostolen, Cygnaeus, hade denna del af arbetsf\u00e4ltet \u00f6fverl\u00e4mnats \u00e5t Estlander fullst\u00e4ndigt obruten. F\u00f6ga anlagd f\u00f6r metodisk forskning \u00f6fver hufvud, hade Cygnaeus s\u00e5som vetenskapsman och l\u00e4rare alls icke befattat sig med allvarligare studier r\u00f6rande den bildande konstens historia och teori. Visserligen bevaras hans namn med tacksamhet af den finska konstens h\u00e4fder p\u00e5 grund af den framg\u00e5ngsrika verksamhet han ut\u00f6fvade till dess fromma, under en tid d\u00e5 den spirande plantan beh\u00f6fde fostrarens ans och v\u00e5rd. Men f\u00f6r konstens vetenskap gjorde Cygnaeus f\u00f6ga. Hade s\u00e5ledes en konstforskare i v\u00e5rt land ingen inhemsk tradition, inga inhemska f\u00f6rarbeten i detta kunskaps\u00e4mne att bygga p\u00e5, s\u00e5 fann han ocks\u00e5 i hvad den finska ut\u00f6fvande konsten dittills frambragt s\u00e5 godt som ingen ledning alls. Det g\u00e4llde s\u00e5ledes att p\u00e5 egen hand, genom egna iakttagelser och eget omd\u00f6me bryta fullkomligt nya v\u00e4gar. Detta \u00e4r hvad Estlander gjorde och fullbordade, och att hans g\u00e4rning, s\u00e5dan den sammanfattades i arbetet \u00bbDe bildande konsternas historia fr\u00e5n slutet af f\u00f6rra \u00e5rhundradet till v\u00e5ra dagar\u00bb (1867) verkligen i fr\u00e5ga om nordens konst blef icke blott f\u00f6r sin tid epokg\u00f6rande, utan \u00e4fven f\u00f6r l\u00e5ng tid fram\u00e5t normgifvande, \u00e4r s\u00e5 mycket mera beundransv\u00e4rdt. Uppgiften att underkasta samtida kulturf\u00f6reteelser en objektiv och j\u00e4mf\u00f6rande v\u00e4rdes\u00e4ttning, m\u00e5ste under alla f\u00f6ruts\u00e4ttningar vara ytterst vansklig. Ett visst tidsafst\u00e5nd synes ju n\u00e4stan oundg\u00e4ngligen erforderligt f\u00f6r en samlad bild af f\u00f6reteelser, hvilka, sk\u00e4rsk\u00e5dade p\u00e5 n\u00e4ra h\u00e5ll och i dagsopinionernas ofta r\u00e4tt missvisande belysning, s\u00e5 sv\u00e5rligen l\u00e5ta sig med full r\u00e4ttvisa bed\u00f6mas. Numera, efter det mer \u00e4n fyra \u00e5rtionden f\u00f6rg\u00e5tt sedan Estlander bed\u00f6mde och k\u00e4nnetecknade sin tid konst, funnes v\u00e4l i tskilliga stycken anledning att revidera hans domslut. Men l\u00e4nge nog, \u00e4nnu in p\u00e5 90-talet, kunde man vid l\u00e4sningen af Estlanders \u00bbDe bildande konsternas historia\u00bb iakttaga i hvilken betydande grad hans omd\u00f6men och f\u00f6ruts\u00e4gelser visat sig riktiga, och man fylldes af beundran f\u00f6r det s\u00e4llsynta skarpsinne han d\u00e4rvid \u00e5dagalagt. M\u00e5h\u00e4nda borde man beklaga att han icke funnit r\u00e5drum att forts\u00e4tta sitt verk och i samband d\u00e4rmed, f\u00f6r en v\u00e4lbeh\u00f6flig ny upplaga, underkasta det \u00e5r 1867 utgifna arbetet s\u00e5dan omredigering som han f\u00f6rmodligen sj\u00e4lf kunnat finna p\u00e5kallad. Huruvida Estlander vid en v\u00e4rdes\u00e4ttning af t. ex. 1890- och 1900-talets konstf\u00f6reteelser i Europa och s\u00e4rskildt hos oss skulle lyckats i samma grad tr\u00e4ffa en allm\u00e4nt tillfredsst\u00e4llande framst\u00e4llning, som han det gjorde p\u00e5 60-talet, m\u00e5 visserligen l\u00e4mnas d\u00e4rh\u00e4n. \u00c5tskilligt af hvad inom nutidens m\u00e5leri st\u00e5tt h\u00f6gt i kurs st\u00e4mde ej r\u00e4tt \u00f6fverens med hans uppfattning af det sk\u00f6nas v\u00e4sen och villkoren f\u00f6r dess v\u00e4rde. Och hellre \u00e4n att m\u00e4kla med sin \u00f6fvertygelse, fann sig Estlander i att stanna utanf\u00f6r de f\u00f6r tillf\u00e4llet uppburna riktningarna och att af deras f\u00f6rk\u00e4mpar anses sakna sinne f\u00f6r tidsutvecklingens kraf. En de bildande konsternas historia, af Estlander framf\u00f6rd intill \u00bbv\u00e5ra dagar\u00bb, skulle sannolikt icke uppn\u00e5tt den obestridda auktoritet hans ord tillvunno sig f\u00f6r fyratio \u00e5r sedan. Men af h\u00f6gsta v\u00e4rde och till mycken ledning hade ett s\u00e5dant arbete af hans hand dock s\u00e4kerligen blifvit. D\u00e4rf\u00f6r borga de sunda, oanf\u00e4ktbara grundsatser, p\u00e5 hvilka hans estetiska uppfattning \u00f6fver hufvud hvilade. Och de t\u00e4ta, snabbt v\u00e4xlande skiftningarna p\u00e5 ytan af v\u00e5ra dagars konstlif, inf\u00f6r hvilka Estlander stundom kunde st\u00e4lla sig of\u00f6rst\u00e5ende eller af visande, skola helt visst icke befinnas i hvarje fall hafva \u00e4gt den verkliga betydelse, de f\u00f6r stunden tagit i anspr\u00e5k, om de \u00e4n hvar f\u00f6r sig med n\u00e5gon nyans bidragit till konstutvecklingens brokiga skepnad. I alla fall \u00e4r och f\u00f6rblir Estlanders \u00bbDe bildande konsternas historia\u00bb ett betydande verk f\u00f6r sin tid och af best\u00e5ende v\u00e4rde i fr\u00e5ga om Sveriges och Finlands, ja, hela nordens konst. Den pr\u00e4gel af i viss m\u00e5n begr\u00e4nsad giltighet, arbetet f\u00e5tt sig \u00e5s\u00e4tt genom de i titeln anv\u00e4nda efem\u00e4ra uttrycken \u00bbv\u00e5ra dagar\u00bb och \u00bbf\u00f6rra \u00e5rhundradet\u00bb, motsvarar icke dess verkliga inneb\u00f6rd, \u00e4fven om f\u00f6rfattaren sj\u00e4lf d\u00e4rmed haft n\u00e5gon af sikt.<\/p>\n

Estlander var numera obestridt v\u00e5rt lands fr\u00e4mste konstk\u00e4nnare och konstdomare, en st\u00e4llning hvars absoluta v\u00e4rde o\u00e4ndligen \u00f6fvertr\u00e4ffade det relativa, p\u00e5 en tid d\u00e5 insikt och intresse i fr\u00e5ga om bildande konst annu hos oss hade s\u00e5 ytterst f\u00e5 representanter. I denna egenskap togs han naturligtvis genast i anspr\u00e5k f\u00f6r v\u00e5ra konststr\u00e4fvanden, n\u00e4rmast af Finska Konstf\u00f6reningen. Redan \u00e5r 1863 intr\u00e4dde han i dess direktion och fungerade sedan fr\u00e5n 1869 till 1876, under Cygnaei ordf\u00f6randeskap, s\u00e5som direktionens sekreterare. Sistn\u00e4mnda \u00e5r \u00f6fverl\u00e4t han sekreterareposten till Hugo af Schult\u00e9n och \u00e5terintr\u00e4dde i direktionen, hvarefter han \u00e5r 1878, vid Cygnaei afg\u00e5ng, \u00f6fvertog och sedermera i ej mindre an aderton \u00e5rs tid s\u00e5som ordf\u00f6rande handhade ledningen af Konstf\u00f6reningens arbeten. H vad Estlander under dessa trettiosex \u00e5r verkat till fromma icke blott f\u00f6r den f\u00f6rening, hvars angel\u00e4genheter han n\u00e4rmast hade att tillgodose, utan d\u00e4rvid \u00e4fven, b\u00e5de direkt och medelbart, f\u00f6r Finlands konst och dess konstn\u00e4rer, l\u00e5ter sig i n\u00e4rvarande stund icke ber\u00e4knas men m\u00e5ste skattas mycket h\u00f6gt.<\/p>\n

Finska Konstf\u00f6reningen, ursprungligen stiftad med syfte att p\u00e5 samarbetets v\u00e4g erbjuda landets konstn\u00e4rer underst\u00f6d och deras produktion af s\u00e4ttning, har ju aldrig arbetat s\u00e5som ett slutet samfund, utan \u00e4nda fr\u00e5n begynnelsen, och i stigande grad i den m\u00e5n tillg\u00e5ngarna \u00f6kats, verkat s\u00e5som en offentlig institution. Huruvida den uppgift, Konstf\u00f6reningen skall tillgodose f\u00f6r hela v\u00e5rt land, \u00e4fven under framtiden varder b\u00e4st fullf\u00f6ljd p\u00e5 grundvalen af en organisation som tillst\u00e4dj er att de maktp\u00e5liggande v\u00e4rfven ordnas och best\u00e4mmas af tillf\u00e4lliga representanter vid ett f\u00f6reningsm\u00f6te, m\u00e5 ifr\u00e5gas\u00e4ttas. Det enskilda initiativet har ju m\u00e5ngen g\u00e5ng f\u00f6rm\u00e5tt skapa lifskraftiga institutioner p\u00e5 omr\u00e5den, d\u00e4r statsmakten saknat antingen vilja eller f\u00f6rm\u00e5ga att n\u00e5gonting utr\u00e4tta. S\u00e5dant var ogens\u00e4gligen fallet, d\u00e5 Finska Konstf\u00f6reningen f\u00f6r sextiofyra \u00e5r sedan kallades till lif. Och \u00e4nnu under l\u00e5ng tid d\u00e4refter skulle denna \u00bbde opraktiska fantasternas dr\u00f6m\u00bb, hvilken \u00e5r 1846 erh\u00f6ll \u00e5tminstone de yttre formerna f\u00f6r tillvaro, helt visst mycket l\u00e5ngsammare g\u00e5tt sitt f\u00f6rverkligande till m\u00f6tes, om h\u00e4ndelsernas utveckling gjorts beroende af statsmaktens \u00e5tg\u00e4rd och intvungits i byr\u00e5kratiska former. Att Konstf\u00f6reningen genom regeringens omtanke erh\u00e5llit en fristad f\u00f6r sina samlingar och skolor, skall med tacksamhet erk\u00e4nnas. Men hvad det offentliga i \u00f6frigt gjort f\u00f6r v\u00e5r konst har hittills inskr\u00e4nkt sig till en j\u00e4mf\u00f6relsevis blygsam ekonomisk medverkan vid Konstf\u00f6reningens arbete \u00e4fvensom till studieunderst\u00f6d och t\u00e4flingspris, vid hvilkas utgifvande Konstf\u00f6reningen, eller konstn\u00e4rer utom f\u00f6reningen, r\u00e5dfr\u00e5gats. V\u00e4sentligen har Konstf\u00f6reningens utveckling m\u00f6jliggjorts genom enskildas intresse och offervillighet. M\u00f6jligt \u00e4r, att under f\u00f6rh\u00e5llanden, som hos oss kunna varda r\u00e5dande, den fosterl\u00e4ndska konstens syften b\u00e4st gagnas p\u00e5 den v\u00e4g vi hittills g\u00e5tt. \u00c5 andra sidan f\u00f6refaller det dock uppenbart, att de stora kulturv\u00e4rden v\u00e5rt nationalgalleri och den offentliga konstundervisningen i landet f\u00f6retr\u00e4da, numera ej fullt sakenligt uppb\u00e4ras af en enskild \u00bbf\u00f6rening\u00bb. I vissa fall har ol\u00e4genheten af att Finlands konst \u00bbofficiellt\u00bb representeras blott af ett s\u00e4llskap privata medborgare och deras f\u00f6rtroendem\u00e4n, gjort sig m\u00e4rkbar; den gamla sanningen af r\u00f6net nomen est omen, har, t. ex. gentemot utlandets motsvarande institutioner, understundom framtr\u00e4dt i form af l\u00e4ttf\u00f6rklarlig missuppfattning. Men vill det sig v\u00e4l, och f\u00e5r Konstf\u00f6reningen g\u00e5 fri f\u00f6r tillf\u00e4lligheters st\u00f6rande ingripande, s\u00e5 skall hennes uppgift dock m\u00e5h\u00e4nda \u00e4nnu l\u00e4nge kunna framg\u00e5ngsrikt fullf\u00f6ljas under de traditionella formerna. I s\u00e5dant fall betyda ju namnet och etiketten f\u00f6ga.<\/p>\n

I hvarje h\u00e4ndelse b\u00f6r Konstf\u00f6reningen emellertid f\u00f6rst\u00e5 att anpassa sig efter utvecklingens kraf. Det \u00e4r hvad hon under Estlanders ledning i h\u00f6g grad visade sig kunna g\u00f6ra. Den patriarkaliskt-personliga ledning, som \u00e4nnu under Cygnaei tid kunde vara \u00e4ndam\u00e5lsenlig och som han till egen och andras bel\u00e5tenhet ut\u00f6fvade, m\u00e5ste snart nog l\u00e4mna rum f\u00f6r nya metoder. Med s\u00e4ker blick och aldrig svikande takt ledde Estlander efter hand Konstf\u00f6reningens verksamhet in p\u00e5 de banor, f\u00f6r\u00e4ndrade tidsomst\u00e4ndigheter betingade. V\u00e5r \u00e4nnu oskrifna konsthistoria skall h\u00e4rom eng\u00e5ng afgifva sitt domslut, d\u00e4rvid Estlanders af upph\u00f6jd ov\u00e4ld och s\u00e4kert omd\u00f6me pr\u00e4glade g\u00e4rning inom Konstf\u00f6reningen helt visst m\u00e5ste finna tillb\u00f6rligt erk\u00e4nnande. De utkast till h\u00e4fdateckning, v\u00e5r konst tillsvidare besitter: Aspelins \u00bbSuomen taiteen historia\u00bb och Tikkanens till Konstf\u00f6reningens halfsekelfest \u00e5r 1896 utgifna historik, syssels\u00e4tta sig, naturligt nog, icke speciellt med denna sida af \u00e4mnet.<\/p>\n

Estlanders intresse f\u00f6r bildande konst g\u00e4llde j\u00e4mv\u00e4l dess till\u00e4mpning inom handtverket och industrin, och han fattade det s\u00e5som en del af sin lifsuppgift att s\u00e5 vidt m\u00f6jligt fr\u00e4mja \u00e4fven konstflitens uppblomstring i v\u00e5rt land. P\u00e5 teoretisk v\u00e4g fann han ett organiskt samarbete mellan dessa tv\u00e5 verksamhetsomr\u00e5den icke blott m\u00f6jligt utan \u00e4fven riktigt. De grundsatser han ans\u00e5g konstutvecklingen b\u00f6ra f\u00f6lja, \u00f6nskade han g\u00f6ra tj\u00e4nliga \u00e4fven f\u00f6r den till\u00e4mpade konsten, och han insatte sin personliga kraft b\u00e5de s\u00e5som skriftst\u00e4llare och administrat\u00f6r p\u00e5 att fullf\u00f6lja denna id\u00e9. D\u00e5 fr\u00e5ga uppstod om att bereda Konstf\u00f6reningens samlingar och skolor ett hem och det g\u00e4llde att h\u00e4rf\u00f6r vinna statsmaktens oumb\u00e4rliga underst\u00f6d, f\u00f6rstod Estlander att bakom krafvet p\u00e5 detta byggnadsanslag st\u00e4lla b\u00e5de konstens och konstflitens intressen. Sannolikt, ja s\u00e4kert, \u00e4r, att fr\u00e5gans praktiska l\u00f6sning p\u00e5 detta vis p\u00e5skyndades. Och den endr\u00e4kt i str\u00e4fvandena, Estlander \u00e5syftade och som han ville besegla genom att l\u00e5ta den H\u00f6ijerska monumentalbyggnadens fasad kr\u00f6nas af inskriften Concordia res parvae crescunt, har lyckligtvis icke varit st\u00f6rd under sammanboendet, om \u00e4n praktiken m\u00e5h\u00e4nda icke kunnat f\u00f6rverkliga alla hans f\u00f6rhoppningar i fr\u00e5ga om \u00f6msesidighet i id\u00e9utbyte och gemensam arbetsfrukt.<\/p>\n

Litteratur och konst voro de tv\u00e5 kulturmakter, till hvilkas tj\u00e4nst Carl Gustaf Estlander, \u00e4nda fr\u00e5n ungdomen medveten om sitt m\u00e5l, med s\u00e4llspord framg\u00e5ng inriktade sin arbetskraft. Men hans verksamhet leddes ytterligare af ett tredje syfte. Fosterlandets v\u00e4l, h var \u00e5t han helgat sitt lif , fann han vara ol\u00f6sligen f\u00f6rbundet med vidmakth\u00e5llandet af v\u00e5r f\u00e4derne\u00e4rfda kultur. H vad den sk\u00e4nkt oss, ans\u00e5g han innefatta hufvudsumman af lifvets b\u00e4sta arfvedel, den, hvarf\u00f6rutan lifvet ej vore v\u00e4rdt att lefvas. S\u00e5som vetenskapsman och l\u00e4rare bidrog han efter sin f\u00f6rm\u00e5ga, och b\u00e4ttre \u00e4n de flesta det f\u00f6rm\u00e5tt, till att p\u00e5 den inhemska odlingens grund fr\u00e4mja bildning och vetande. Men den rot, ur hvilken v\u00e5r inhemska kultur uppv\u00e4xt, ville han hafva bevarad f\u00f6r organismens naturliga utveckling och f\u00f6rkofran. F\u00f6r den skull blef han i unga \u00e5r, och f\u00f6rblef han lifvet igenom, en h\u00e4rigifven f\u00f6rk\u00e4mpe icke blott f\u00f6r den v\u00e4sterl\u00e4ndska civilisationen i v\u00e5rt land utan ock f\u00f6r dess f\u00f6rmedlare, v\u00e5rt svenska modersm\u00e5l. F\u00f6dd och uppf\u00f6dd i en rent svensk trakt af \u00d6sterbotten, i ett hem, d\u00e4r svensk bildning uppbars af flere sl\u00e4ktleds starkaste traditioner, l\u00e4rde han sig v\u00f6rda och \u00e4lska sitt spr\u00e5k l\u00e5ngt innan forskarens v\u00e4rf tog hans tankar i anspr\u00e5k. Och n\u00e4r, under hans tidiga manna\u00e5lder, den str\u00e4fvan f\u00f6r finskans fr\u00e4mjande, hvilken han i sin ungdom f\u00f6ljt med sympati, antog former, som hotade hans modersm\u00e5ls r\u00e4tt och best\u00e5nd, s\u00e5 st\u00e4llde han sig utan tvekan i ledet bland de fr\u00e4mste f\u00f6rsvararne af den svagares f\u00f6r honom s\u00e5 heliga r\u00e4tt. Under den \u00f6desdigra strid, tv\u00e5spr\u00e5kigheten i v\u00e5rt land framkallat, har Estlander s\u00e5 vid talrika tillf\u00e4llen n\u00f6dgats f\u00f6ra de sina an, om han \u00e4n i fejden aldrig fullf\u00f6ljt \u00bbkrigarens lofliga upps\u00e5t att s\u00e5ra och d\u00f6da\u00bb. Under l\u00e5ng tid erk\u00e4nd ledare af ett parti, hvars f\u00f6rsvarspolitik visserligen aldrig kraft blind lydnad eller h\u00e4nsynsl\u00f6s underkastelse, har han i m\u00e5nga fall haft att \u00e4gna uppm\u00e4rksamhet \u00e5t uppgifter, hvilka, utan partistridens f\u00f6ruts\u00e4ttning, aldrig skulle sysselsatt honom. Men det \u00f6fverv\u00e4gande betydelsefulla han verkat i sitt modersm\u00e5ls tj\u00e4nst har varit af rent positiv inneb\u00f6rd, till gagn f\u00f6r den sak han f\u00f6rf\u00e4ktade, men ingen till skada, f\u00f6r s\u00e5 vidt icke en s\u00e5dan st\u00e5ndpunkt f\u00e5r g\u00e4lla, enligt hvilken det svenska kulturelementets st\u00e4rkande och lyftande vore till men f\u00f6r finskans framg\u00e5ng. F\u00f6r v\u00e5rt spr\u00e5k har Estlanders arbete, d\u00e4r tillf\u00e4lle erbjudits, varit oafl\u00e5tligt och af \u00e4dlaste halt. Hans lifsm\u00e5l: litteratur, konst och svenskhet, kom s\u00e5 att f\u00f6rete den harmoniska trefald, som ju k\u00e4nnetecknar systematiken i den af honom hyllade Hegel-Vischerska sk\u00f6nhetsl\u00e4ran.<\/p>\n

P\u00e5 konstens omr\u00e5de var och f\u00f6rblef Estlander emellertid fullst\u00e4ndigt ober\u00f6rd af sin st\u00e5ndpunkt i nationalitetsfr\u00e5gan. K\u00f6nststr\u00e4fvandenas fr\u00e4mjande i v\u00e5rt land innebar enligt hans uppfattning i sig ett fullt sj\u00e4lf st\u00e4ndigt m\u00e5l, hvars n\u00e5ende var en angel\u00e4genhet f\u00f6r folket i dess helhet och icke fick p\u00e5verkas af andra synpunkter. Skall historien om v\u00e5rt konstlif , s\u00e5dant det gestaltat sig under Estlanders tid, skipa r\u00e4ttvisa, s\u00e5 b\u00f6r hans vackra, \u00f6fver hvarje skymt af partisinne h\u00f6jda ov\u00e4ld vid handhafvandet af Konstf\u00f6reningens verksamhet uttryckligen framh\u00e5llas. Men s\u00e5som skriftst\u00e4llare och medborgare hade han s\u00e5 mycket rikare tillf\u00e4lle att tj\u00e4na sitt modersm\u00e5ls sak med gagnande g\u00e4rning. Att i detalj s\u00f6ka \u00e5terupplifva minnet af hvad han h\u00e4rvid verkat: s\u00e5som enskild man, inom kommunens, universitetets och landtdagens arbetsomr\u00e5den, eller i egenskap af Nylandska afdelningens m\u00e5ng\u00e5riga inspektor och andliga f\u00f6resyn, skall v\u00e4l en g\u00e5ng varda hans h\u00e4fdatecknares uppgift. I detta nu kunna dessa enskildheter knappast \u00f6fversk\u00e5das. Hufvudpunkterna af hans lifsg\u00e4rning i den svenska odlingens tj\u00e4nst \u00e4ro dock l\u00e4tt sk\u00f6njbara. Fr\u00e4mst st\u00e5r d\u00e5 hans skriftst\u00e4llarverksamhet, som riktat den finl\u00e4ndska litteraturen p\u00e5 v\u00e5rt modersm\u00e5l med talrika arbeten af framst\u00e5ende v\u00e4rde. Och s\u00e5som en sammanfattning af hvad han p\u00e5 detta omr\u00e5de sj\u00e4lf efterstr\u00e4fvat och ville hafva kommande sl\u00e4kten f\u00f6rbeh\u00e5llet, st\u00e5r d\u00e4rn\u00e4st grundandet af Svenska Litteraturs\u00e4llskapet i Finland, hvartill Estlander \u00e5r 1885 tog det lifgifvande initiativet. S\u00e5som s\u00e4llskapets sj\u00e4lf skrifne ordf\u00f6rande ledde han dess arbeten i tolf \u00e5rs tid, hvarunder han flitigare \u00e4n de flesta bidrog till dess publikationer. D\u00e5 Estlander \u00e5r 1897, mottagande v\u00e4rdigheten af Litteraturs\u00e4llskapets hedersordf\u00f6rande, afgick fr\u00e5n sitt anstr\u00e4ngande v\u00e4rf i spetsen f\u00f6r dess arbete, hade han lyckan att se denna institution, hans lifs k\u00e4raste verk, utvecklad till en grad, hvarom han i b\u00f6rjan s\u00e4kerligen ej v\u00e5gat dr\u00f6mma. Och Svenska litteraturs\u00e4llskapets grundl\u00e4ggare vardt slutligen ocks\u00e5 f\u00f6runnadt att upplefva samfundets kvartsekelfest, hvilken han v\u00e4l icke personligen kunde vara med om att fira, men d\u00e4rvid det enh\u00e4lliga erk\u00e4nnande, hela den svensktalande v\u00e4rlden sk\u00e4nkte s\u00e4llskapets verksamhet, m\u00e5nde af honom f\u00f6rnummits s\u00e5som en rik bel\u00f6ning.<\/p>\n

I af sikt att erbjuda den svenska litteraturen i v\u00e5rt land ett samf\u00e4ldt, samlande organ, bragte Estlander \u00e5r 1876 till verkst\u00e4llighet en inom intresserade kretsar sedan n\u00e5gon tid n\u00e4rd \u00f6nskan att grunda en svensk, litter\u00e4r m\u00e5nadsskrift. I oktober 1876 utkom f\u00f6rsta h\u00e4ftet af Finsk Tidskrift. Byggd i fr\u00e4msta rummet p\u00e5 hans kraft s\u00e5som utgifvare och f\u00f6rn\u00e4msta medarbetare, lyckades Finsk Tidskrift fr\u00e5n f\u00f6rsta stund tillvinna sig allm\u00e4nhetens v\u00e4lvilja och v\u00e5ra svenska f\u00f6rfattares medverkan. \u00c4fven i detta f\u00f6retag kvarstod Estlander under mer \u00e4n ett \u00e5rtionde s\u00e5som ledare, och om Finsk Tidskrift kunnat uppr\u00e4tth\u00e5llas i l\u00e4ngre tid \u00e4n n\u00e5gon annan p\u00e5 svenskt spr\u00e5k utkommande m\u00e5nadsrevy vare sig i Sverige eller Finland, s\u00e5 liar h\u00e4rtill \u2014 det m\u00e5 obetingadt erk\u00e4nnas \u2014 grundl\u00e4ggarens namn och det anseende han f\u00f6rm\u00e5dde sk\u00e4nka sitt verk, h\u00f6gst v\u00e4sentligen bidragit. Intill det sista kvarstod professor Estlander s\u00e5som den fr\u00e4mste bland Finsk Tidskrifts medarbetare. \u00c4nnu i fjol kunde tidskriften bjuda sina l\u00e4sare n\u00e5gra rader af hans hand, och s\u00e5 l\u00e4nge han lef de \u00e4gnade den \u00e5ldrige m\u00e4staren sitt varmhj\u00e4rtade intresse \u00e5t detta sitt verk. Carl Gustaf Estlanders bortg\u00e5ng har d\u00e4rf\u00f6r drabbat Finsk Tidskrift med tyngden af en oers\u00e4ttlig f\u00f6rlust. Men v\u00e4l m\u00e5 vi hoppas att den bortg\u00e5ngne h\u00f6fdingens minne och det upph\u00f6jda f\u00f6red\u00f6me han \u00e4fven p\u00e5 detta omr\u00e5de i ord och handling gifvit, skola f\u00f6r yngre sl\u00e4kten utg\u00f6ra en maning att icke l\u00e5ta hans skapelse sjunka i gl\u00f6mska.<\/p>\n

\u00c4fven ett rikare land \u00e4n v\u00e5rt skulle helt visst tagit en f\u00f6rm\u00e5ga, s\u00e5dan som Estlanders, p\u00e5 m\u00e5ngahanda vis i anspr\u00e5k. Det var d\u00e5 naturligt att hos oss hans arbetskraft blef till ytterlighet anlitad, m\u00e5ngen g\u00e5ng ut\u00f6fver hvad hans i yngre \u00e5r dock s\u00e5 starka h\u00e4lsa skulle medgifvit det. Sitt rika pund har han v\u00e4l f\u00f6rr\u00e4ntat, men han offrade det ocks\u00e5 fullst\u00e4ndigt \u00e5t de uppgifter honom \u00e5lades. Upptagen af m\u00e5ngahanda kr\u00e4fvande v\u00e4rf p\u00e5 \u00e4mbetets och det medborgerliga lifvets omr\u00e5de, fann Estlander dock tid till fullf\u00f6ljande af sin vetenskapliga forskning, d\u00e4rvid alltj\u00e4mnt f\u00f6rdelande sitt intresse mellan de tv\u00e5 hufvudsakliga studieomr\u00e5dena: konsten och litteraturen. En fullst\u00e4ndig f\u00f6rteckning \u00f6fver hans vetenskapliga arbeten af ses ej med dessa minnesrader. S\u00e5som de f\u00f6rn\u00e4msta bland Estlanders under senare \u00e5r utgifna verk m\u00e5 emellertid n\u00e4mnas den ypperliga monografin \u00f6fver m\u00e5laren Hippolyte Flandrin (1890), vidare det s\u00e5som sammanfattning af f\u00f6rel\u00e4sningskurser vid universitetet utgifna arbetet: \u00bbVitterhetens utveckling hos de nyare folken i medeltiden\u00bb {1900), d\u00e4ri f\u00f6rfattaren anknyter sina unders\u00f6kningar till de forskningsr\u00f6n han tidigare offentliggjort p\u00e5 den medeltida vitterhetens omr\u00e5de, samt, slutligen och framf\u00f6r allt, \u00bbRunebergs skaldskap\u00bb (1902), denna af varmaste beundran och tillika intelligentaste kritik burna framst\u00e4llning, hvarmed Estlander fullbordade \u00bbnormalupplagan\u00bb af Runebergs samlade arbeten.<\/p>\n

Runeberg var Estlanders ideal, sammanfattande s\u00e5som m\u00e4nniska och skald de egenskaper Estlander skattade h\u00f6gst i lifvet och i konsten. Estlanders lif, som b\u00f6rjades samtidigt med att den runebergska dikten slog ut sina f\u00f6rsta blommor, fortgick under oafl\u00e5tlig p\u00e5verkan af detta skaldskaps sublima utveckling och under h\u00e4ngifvet studium af dess yttringar. D\u00e5 Finsk Tidskrifts f\u00f6rsta h\u00e4fte i oktober 1876 utkom, fann sig Estlander f\u00f6ranledd att, i de minnesv\u00e4rda inledningsorden \u00bbTill l\u00e4saren\u00bb, s\u00e5som en utg\u00e5ngspunkt f\u00f6r tidskriftens blifvande kritiska arbete framh\u00e5lla det faktum \u00bbatt Runeberg blifvit erk\u00e4nd konung i diktens v\u00e4rld\u00bb. V\u00e4gande Runebergs \u00bbsunda och manliga realism\u00bb mot den \u00bbtunga och kvafva luften\u00bb i det f\u00f6reg\u00e5ende poetiska skedets \u00bbforml\u00f6sa subjektivism\u00bb, p\u00e5pekade Estlander huruledes kritiken m\u00e5ste \u00e4ndra sig j\u00e4msides med skaldekonsten. \u00bbVitterheten och den vittra kritiken f\u00f6ljas \u00e5t som kroppen och skuggan. Det \u00e5sk\u00e5dningss\u00e4tt, som g\u00f6r sig g\u00e4llande i vitterheten, i all synnerhet i poesin, \u00f6fverf\u00f6res ofrivilligt p\u00e5 bed\u00f6mandet af f\u00f6reteelserna, s\u00e4rdeles de poetiska.\u00bb D\u00e4rmed hade Estlander f\u00f6r egen del och f\u00f6r den tidskrift han skulle leda formulerat ett kritiskt program, hvars infriande han, i stort sedt, till fullo genomf\u00f6rde. En af de f\u00f6rsta uppsatser honom tillkom att i sin tidskrift offentligg\u00f6ra, blef d\u00f6dsrunan \u00f6fver nationalskalden, i maj 1877. Den stora ande han velat \u00e5kalla till Finsk Tidskrifts dopvittne, slutade n\u00e4stan samtidigt sitt jordelif. Men Runeberg kvarlefde od\u00f6dlig i de eviga skaldeverken och i nationens h\u00e5gkomst, som beredt honom denna \u00bbimmanens i ett helt folk\u00bb, hvartill v\u00e4rldslitteraturens historia, ja, v\u00e4rldshistorien saknar motstycke. Med stegrad v\u00e4rme f\u00f6rdjupade sig Estlander i studiet af Runebergs skaldskap; g\u00e5ng efter annan offentliggjorde han frukter af detta sitt studium, och alltmera tog hans \u00e5sk\u00e5dningss\u00e4tt, afspeglande sig i hans kritiska verksamhet, intryck af f\u00f6rebildens f\u00f6r\u00e4dlande, f\u00f6rdjupande inflytande. H\u00e4raf f\u00f6ljde ock att Estlanders litter\u00e4ra omd\u00f6me, s\u00e5dant det f\u00f6retr\u00e4desvis kom till synes i Finsk Tidskrift, m\u00e5ngen g\u00e5ng bar vida ut\u00f6fver den krets, han ursprungligen t\u00e4nkt sig att f\u00e5 tala till, och i fr\u00e5ga om flere af samtidens mest betydande litter\u00e4ra f\u00f6reteelser p\u00e5 v\u00e5rt spr\u00e5k erk\u00e4ndes vara, och f\u00f6rblef, det afg\u00f6rande ordet.<\/p>\n

Att Runebergs sundt harmoniska v\u00e4sen s\u00e5 direkt, s\u00e5 helt uppfattades af Estlander, berodde otvifvelaktigt p\u00e5 kongenialitet \u2014 s\u00e5 stor olikheten \u00e4n i m\u00e5nga afseenden kunde vara. \u00c4fven Estlander var en allt igenom harmonisk natur, hvars lyckliga j\u00e4mvikt ytterligare f\u00f6rst\u00e4rktes och f\u00f6rsk\u00f6nades i den rena v\u00e4rld, d\u00e4r hans ande \u00e4lskade att vistas. Lyckligt och harmoniskt f\u00f6rfl\u00f6t ocks\u00e5 hans l\u00e5nga lif , s\u00e5 bittert \u00e4n bekymren f\u00f6r det fosterland, hvars v\u00e4l var hans h\u00f6gsta \u00e5tr\u00e5, och f\u00f6r den kultur han med all sitt lif s kraft ville v\u00e4rna, m\u00e5ngen g\u00e5ng kunde hems\u00f6ka hans sinne. Vid sidan af en maka, som i s\u00e4llspordt h\u00f6g grad f\u00f6rm\u00e5dde sk\u00e4nka honom hemmets lycka och d\u00e4rut\u00f6fver allt hvad en \u00e4del m\u00e4nniska kan gifva en annan, nalkades han, till kroppen br\u00e4cklig, men till sj\u00e4len lif f ull och vaken, den femtionde \u00e5rsdagen af detta \u00e4kta f\u00f6rbunds stiftelse. Under denna l\u00e5nga tid hade ingen sv\u00e5rare hems\u00f6kelse drabbat hans hus, ej ett enda d\u00f6dsfall inom den ovanligt talrika skaran af barn och barnabarn f\u00f6rdystrat familjekretsen. D\u00e5 slog olyckan f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen ned i hans hem, i det, f\u00f6r en m\u00e5nad sedan, hans \u00e4ldste son pl\u00f6tsligt, i fr\u00e4mmande land, bortrycktes i blomman af sin \u00e5lder. Det var en h\u00e5rd pr\u00f6vning f\u00f6r den af \u00e5r och sjukdom b\u00f6jde mannen. Han \u00f6fverlefde den ej l\u00e4nge. P\u00e5 guldbr\u00f6llopsdagen lade han sitt vackra hufvud till hvila, omkransad af den rika sk\u00f6rd af sommarens sista blommor, dem v\u00e4nner och fr\u00e4nder s\u00e4ndt det \u00e5ldriga paret till lyck\u00f6nskan.<\/p>\n

I det hem, d\u00e4r Carl Gustaf Estlander sl\u00f6t sin rika lefnadsdag, hade han haft sin bostad i mer \u00e4n trettio \u00e5r. D\u00e4rifr\u00e5n hade s\u00e5 m\u00e5nga af hans t\u00e4ndande, v\u00e4ckande, manande ord utg\u00e5tt. D\u00e4r, i den urbane, f\u00f6rsynte kulturk\u00e4mpens trefna studiekammare, hade s\u00e5 m\u00e5ngen af hans v\u00e4nner, l\u00e4rjungar, medm\u00e4nniskor, h\u00e4mtat upplyftande tankar och intryck, lifvande, lefvande, hugsvalande minnen. F\u00f6r alla dem, som haft lyckan att st\u00e5 professor Estlander personligen n\u00e4ra, och f\u00f6r s\u00e5 m\u00e5nga, m\u00e5nga utom deras krets, k\u00e4nnes d\u00e4rf\u00f6r hans bortg\u00e5ng s\u00e5 som om en sol g\u00e5tt ned.<\/p>\n

Men liksom solnedg\u00e5ngen efter en vacker sommardag, lik den som sl\u00f6t Carl Gustaf Estlanders lefnad, kvarl\u00e4mnar p\u00e5 f\u00e4stet ett f\u00f6rklaradt, f\u00f6rklarande och f\u00f6rsk\u00f6nande ljus, ett: ljus utan skugga, s\u00e5 skall hans minne i v\u00e5rt land och i vidakretsar d\u00e4rutom, hos alla dem som veta att skatta ett lifsl\u00e5ngt, uppoffrande arbete i m\u00e4nsklighetens, i fosterlandets, i det godas och det sk\u00f6nas tj\u00e4nst, med v\u00f6rdnad och k\u00e4rlek bevaras fr\u00e5n sl\u00e4kte till sl\u00e4kte.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Carl Gustaf Estlander (1834-1910) f\u00f6ddes i Lappfj\u00e4rd, d\u00e4r hans far Jakob Joinas Estlander verkade som kyrkoherde. Carl Gustaf var bror till Jakob August Estlander och vill du l\u00e4sa mera om honom, skall du klicka H\u00c4R! \u00a0Vill du l\u00e4sa mera om Forts\u00e4tt l\u00e4sa Carl Gustaf Estlanders personportr\u00e4tt.<\/span>→<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":6356,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-6405","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/6405","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=6405"}],"version-history":[{"count":8,"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/6405\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":18209,"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/6405\/revisions\/18209"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/6356"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.kristinestadshistoria.fi\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=6405"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}